Helena Mutanen - utställning
Hittills har Helena Mutanens skulpturer ofta varit förknippade med tunga material, fundamentala mänskliga frågor varvade med humoristiska inslag. Det här är ingen sanning, det handlar som så ofta eller alltid om betraktarens blick. För att ett skarpt seende skall komma till stånd fordras, förutom bildens inträffande på näthinnan, ett klart medium, näthinnans, synnervens och hjärnans integritet, tillräcklig belysning, samt att avståndet till föremålet är tillräckligt stort. Fragment är Helena Mutanens andra utställning hos S.P.G. Fragment är det samma som ett brottstycke, en spillra, en del och varje del i denna utställning är förankrad i tidigare verk av Helena Mutanen. En tung skulptur på en spiraltrappa har till exempel fått en ny och lättare skepnad på papper. Just den får mig att snudda vid M.C.Escher, men Helena Mutanens spiraltrappa upp eller ner är poetisk i form av en mystisk solfjäder.
Jag minns när jag första gången hörde talas om Helena Mutanen. Det var över tio år sedan och min professor Erik Dietman berättade att han fått en ovanlig inbjudan till en utställning. Om jag minns det hela riktigt var det unga konstnärer med beröringspunkter i konsten med en äldre; Erik Dietman var Helena Mutanens val och han var uppenbart smickrad.
Redan när jag stiger in på galleriet känner jag en slags lågmäld värme. Solen och jorden ger oss värme naturligt, men här inne finns en egenartad värmekälla som alstrar pyrande liv. Livet börjar på ett sätt och fortsätter med hjälp av våra hjärtan. Men här pågår liv också fryst i ett stilla myller och i avsaknaden av surret i ett getingbo och säkert under barken på stammen och inne i duken som liknar hud. Allt levande tillstånd eller en hel livstid i olika levnadskroppar, existens som stannat upp en stund under denna utställning så att vi får betrakta, närma oss och känna in i vår egen takt.
Ett tillstånd som kanske kan berätta om något underliggande som nästan tystnat, mikroskopiskt leverne i det stora trädet med en aktiv verksamhet som bromsat in. Pump är titlar på hjärtan som stannat i en stor mörk skugga. Och så benknota efter benknota, kanske väl mycket som ett serietecken på ben i kors, men det spelar egentligen ingen roll. Stämningen, eller värmen som jag kallar den, som finns på denna utställning är underliggande, det finns inget som hotar och Helena Mutanen visar oss detta med mjukhet som inger ett lugn. Det som ändå värker har blivit omsorgsfullt omslaget, varv efter varv. Det nya som jag ser det kanske är de inramade teckningarna som på samma gång är precisa och milda. Men det skulle lika gärna kunna vara den drömska sången i källaren som liksom sjungs in till sig själv.
Det sista jag ser när jag lämnar utställningen är det svarta, det där som droppat till två platta objekt. Då inser jag att mycket av det som Helena Mutanen visar här i verkligheten är fuktigt eller kletigt, men färgskalan och alla ytor är torra och sköna; till och med det befläckade golvet. Jag tänker osökt på mina egna orosmoln och ler i samförstånd ut på gatan igen.
Marja-leena Sillanpää.
Pälsängel - kofta
Pälsänglarna ratar de billigaste och tjockaste ylleplaggen, de som vore lätta att laga utan att hålen märks. De finaste, det vill säga de tunnaste och dyraste favoriterna däremot… Det exklusivaste yllet, kashmir, är ull från getter som lever i kallt klimat. Namnet kommer av regionen Kashmir som ligger i norra Indien, men merparten av världens kashmir kommer idag från Inre Mongoliet. I Mongoliet köpte jag en mössa av kamelull. Den förädlade kamelullen är mycket lätt och uppskattas för sin gyllene glans och för sin varma känsla. En fullvuxen kamel producerar årligen omkring fem kg ull. Min mössa är verkligen lätt och varm, men den kliar medan kashmir är obeskrivligt lent. Den kashmir som har högst kvalitet är underull som kommer från getens hals. Inom kläder och mode utgör halsen ett intressant gränsområde mellan den klädda kroppen och det nakna ansiktet. Jag har länge särskilt önskat mig en halsduk i kashmir, men produktionen av kashmirull är ur ett miljöperspektiv inte helt oproblematisk; getterna sliter loss gräset med rötter och allt, vilket leder till att gräsmarker blir öken.
Jag har en tätstickad ullkofta sedan länge, som efter en tid visade sig vara perforerad med en mängd hål. Hålen är små, men inte obetydliga. Larver orsakar ätskador på yllesaker. Födan placeras i munhålan, käkarna öppnas och stängs för att krossa födan. När födan är tillräckligt sörjig pressas den ner med en vågrörelse med tungan i matstrupen. Där sker en sväljreflex, så att födan sedan trycks vidare till magsäcken. Denna procedur fortsätter tills födan är slut eller larven känner sig mätt. Man kan se på hålets form om det varit en mallarv eller en pälsängellarv; mallarven biter av många textilfibrer åt gången och skapar därigenom ludd runt hålet. Pälsängellarvens hål är däremot klart definierad. Hålen på min kofta var distinkta och uppenbarligen hade pälsänglar sett till att bli ordentligt mätta. Man kan antingen framhäva eller dölja vissa saker och när det gäller hål i kläder försöker man dölja ett hål så gott det går, som om de aldrig ens funnits. Om yllet är riktigt tunt är det nästan omöjligt att laga det snyggt och jag beslöt mig slutligen för att göra precis tvärt om. Kamouflage används både som skydd från att upptäckas och för att göra det svårare för en angripare att "fatta vad det är". Trender uppstår och skapas på ett flertal olika sätt. Ibland uppstår de hos individer som utan syfte att skapa en trend, gör något som blir uppmärksammat av andra. Koftan har väckt uppskattning genom åren (jag broderade noppor över hålen 2001). Färgglada klickar ligger som ett stänk, ett lågmält glitter, ett smått surr på en palett. Jag minns särskilt på en kräftskiva på Konstakademien att min kofta var ämne för uppmärksamhet.
Somliga tror att vi alla har en skyddsängel som vakar över oss dag som natt, och det är också en vanlig tro att man efter döden blir hämtad och ledsagad till himlen av änglar. Egentligen heter det inte ens pälsängel, men jag kommer att fortsätta att säga så.
Marja-leena Sillanpää.
Game over - dikt
Viktor Johansson
Game over
Modernista
Den första dikten i Game over, kören, börjar med ”Det är roligt…”, men tidigt i min läsning tänker jag; roligt är det inte. För i Viktor Johanssons senaste bok uppstår istället en känsla av en ganska fin hög som växer, en städad sophög, men i en riktning nedåt mot bottenplan i gropar och gruvor med allehanda ting. Ur gravhålet sticker allt upp. Antenner, kassetter, vapen, madrasser, cigaretter, dinosaurier, sneakers samsas med roboten, kikaren, ficklampan, superhjältar från ett pojkrum. Viktor Johansson håller på att gräva upp asfalten i slow motion på skolgården och barnen får vara med och hjälpa till. Det kan så här långt kanske låta som en grabbfilm av Jesper Ganslandt, men Game over stannar inte vid tecknen på känslor från ett ensidigt perspektiv. Det här handlar om känslor som det inte har larvats och trixats med. Vi börjar snart sväva, ovanför marken, som småfåglar, med mörkare hulkningar som rymmer en slags stilla saknad. Jag anar en sorg som tilltar stillsamt. Vi förflyttar oss tillbaka till lungorna, trädet och svarta hål. Där finns en ton av dödens språk som kommer att rosta sönder men stanna.
”Game over” är lika med slutspelat, ett slutspel. Playoff är inom sport en term som oftast syftar på de utslagsmatcher som spelas mellan de bästa lagen i en turnering. Typiskt för slutspel i utslagsform är att matcherna inte kan sluta oavgjort, utan måste avgöras i sudden death eller straffavgörande. Det är helt enkelt något som tagit slut. I tv-spel betyder ett game over att spelet är över, men samtidigt får vi en ny chans varje gång att ständigt återuppstå och ändra på allt. Grundläggande kunskap om slutspel är en nödvändighet till exempel för schackspelare. Det gäller även oss. Om Viktor Johansson skulle varit den vaktmästare på Konstakademien som på fritiden stod modell i karolineruniform och försökte efterlikna Karl XII…? Samma vaktmästare vars fru alltid gick med rosor till Karl XII:s staty i Kungsträdgården; hon hade närmare till statyn än till makens grav. Det är nu inte Viktor Johansson som är död i det här fallet. Det är Viktor Johansson som säger något om dödstystnad som det går att luta örat emot och språket är tilltalande litet grann, men bara stundtals, som en tidig Bruno K Öijer. Svetten löser din mascara och från och med den dagen kallas människor för änglar och djur för människor. Täcket läcker ljus i nötta punkter. Det finns blod som söker ett hjärta. Om det inte har framgått ännu så förtydligar jag nu; jag tycker om den här boken. Och i eftertanken, nere i jorden, finns ytterligare kontakt.
Den sista dikten i Game over, lyskompisarna, slutar med ”tränade på att sakta försvinna…” Det är inte riktigt sant, men det är faktiskt mycket fint.
Marja-leena Sillanpää
Publiceras i Tidningen Kulturen onsdag 13 okt 2010.
Renate Bauer - konstnär
Kopierade lappar med text; det handskrivna liknar ett mummel eller som ett lågmält nynnande, men intensivt. Då och då dyker de upp. Sen glöms de bort tills nästa gång man ser texterna i ögonvrån, i vissa områden mer än andra i Stockholm. Med tiden läser man inte texterna längre, de fyller sin funktion i ens medvetande ändå. Det handlar inte om att tappa intresset som jag ser det. Det handlar om att konstatera att någon fortsätter att fastställa sina åsikter, ja någon slår fast, utrönar, förvissar sig om och tar reda på, får veta, utforskar, undersöker eller lägger märke till, registrerar, noterar, yttrar, påstår och säger sin mening. Det vill säga det handlar om yttrandefrihet. Men inte bara det, det här är konst när konst funkar. Redan första gången jag upptäckte en av Renate Bauers texter, framgick det med tydlighet att det här handlar om konst och ganska snart visste kollegor att berätta om Renate Bauer. Hon studerade på KKH på 70-talet. Senare deltog hon t ex i utställningen ”TÄND MÖRKRET! Svensk konst 1975-1985” på Göteborgs konstmuseum 2007. Utställningen fortsatte 2008 på Millesgården och Ystad konstmuseum. Många ansedda och verksamma konstnärer hyser respekt och beundran för hennes yrkesverksamhet. I april i år auktionerades en Renate Bauer ut på Bukowskis, en målning som tidigare funnits i Mats B´s ägo. Och just nu visas Renate Bauers texter på Restaurang Riche, Birger Jarlsgatan 4 i Stockholm, där de fungerar fint som en kontrast till det barliv som pågår. De snygga människorna finns där och de snygga drinkarna. Tunna glas på hög fot. Ett välsmakande, kylt vin. Cocktails. En Frozen Strawberry Daiquiri. Det är inte här vi trängs med fyllon. Här blottar vi sorglösheten för det är inte hit vi går för att dämpa vår ångest, dränka sorgerna med alkohol? Den där ångesten ni vet som den vi kan se eller kanske känna när vi passerar någon som sitter på en filt ute på gatan. Renate Bauers texter är aningen svårlästa och de kanske skulle vilja bli lästa hemma istället i form av en fullspäckad bok, men trots allt finns texterna tillgängliga för oss. Renate Bauers röst, ofta arg kan man ana, liknar i text ett slags tecken. Att utöva teckenspråk kallas ofta att teckna och den som utövar teckenspråket kallas teckenspråkig. Renate Bauers röst kanske inte hörs tydligt men helt klart har hon ett eget uttryck för starka reaktioner. Det finns många exempel på hur konstnärer kringgår nolltoleransen för klotter idag och Renate Bauer har jobbat med det här länge. I baren på Riche ställer jag mig knappast för att läsa detta myller av ord, men de fyller rummet, gör sig åter påminda. Det är både just snyggt och politiskt. Därför är jag aningen provocerad av hur konstnären Renate Bauer och hennes "lappar" beskrivits i media. Hur hon är som person eller hur hon mår i relation till hennes aktioner i stadsrummet är ovidkommande tills någon faktiskt träffar henne personligen för ett konstnärsporträtt. Inte skulle vi drömma om att avfärda Lena Cronqvist eller andra erkända konstnärer på samma sätt? Det ter sig banalt. Så låt oss nu bara bemöta Renate Bauers arbete för det konstnärliga uttryck det är; Renate Bauer är konstnär.
Marja-leena Sillanpää.
