recensioner - marja-leena sillanpää

Kopierade lappar med text; det handskrivna liknar ett mummel eller som ett lågmält nynnande, men intensivt. Då och då dyker de upp. Sen glöms de bort tills nästa gång man ser texterna i ögonvrån, i vissa områden mer än andra i Stockholm. Med tiden läser man inte texterna längre, de fyller sin funktion i ens medvetande ändå. Det handlar inte om att tappa intresset som jag ser det. Det handlar om att konstatera att någon fortsätter att fastställa sina åsikter, ja någon slår fast, utrönar, förvissar sig om och tar reda på, får veta, utforskar, undersöker eller lägger märke till, registrerar, noterar, yttrar, påstår och säger sin mening. Det vill säga det handlar om yttrandefrihet. Men inte bara det, det här är konst när konst funkar. Redan första gången jag upptäckte en av Renate Bauers texter, framgick det med tydlighet att det här handlar om konst och ganska snart visste kollegor att berätta om Renate Bauer. Hon studerade på KKH på 70-talet. Senare deltog hon t ex i utställningen ”TÄND MÖRKRET! Svensk konst 1975-1985” på Göteborgs konstmuseum 2007. Utställningen fortsatte 2008 på Millesgården och Ystad konstmuseum. Många ansedda och verksamma konstnärer hyser respekt och beundran för hennes yrkesverksamhet. I april i år auktionerades en Renate Bauer ut på Bukowskis, en målning som tidigare funnits i Mats B´s ägo. Och just nu visas Renate Bauers texter på Restaurang Riche, Birger Jarlsgatan 4 i Stockholm, där de fungerar fint som en kontrast till det barliv som pågår. De snygga människorna finns där och de snygga drinkarna. Tunna glas på hög fot. Ett välsmakande, kylt vin. Cocktails. En Frozen Strawberry Daiquiri. Det är inte här vi trängs med fyllon. Här blottar vi sorglösheten för det är inte hit vi går för att dämpa vår ångest, dränka sorgerna med alkohol? Den där ångesten ni vet som den vi kan se eller kanske känna när vi passerar någon som sitter på en filt ute på gatan. Renate Bauers texter är aningen svårlästa och de kanske skulle vilja bli lästa hemma istället i form av en fullspäckad bok, men trots allt finns texterna tillgängliga för oss. Renate Bauers röst, ofta arg kan man ana, liknar i text ett slags tecken. Att utöva teckenspråk kallas ofta att teckna och den som utövar teckenspråket kallas teckenspråkig. Renate Bauers röst kanske inte hörs tydligt men helt klart har hon ett eget uttryck för starka reaktioner. Det finns många exempel på hur konstnärer kringgår nolltoleransen för klotter idag och Renate Bauer har jobbat med det här länge. I baren på Riche ställer jag mig knappast för att läsa detta myller av ord, men de fyller rummet, gör sig åter påminda. Det är både just snyggt och politiskt. Därför är jag aningen provocerad av hur konstnären Renate Bauer och hennes "lappar" beskrivits i media. Hur hon är som person eller hur hon mår i relation till hennes aktioner i stadsrummet är ovidkommande tills någon faktiskt träffar henne personligen för ett konstnärsporträtt. Inte skulle vi drömma om att avfärda Lena Cronqvist eller andra erkända konstnärer på samma sätt? Det ter sig banalt. Så låt oss nu bara bemöta Renate Bauers arbete för det konstnärliga uttryck det är; Renate Bauer är konstnär.

Marja-leena Sillanpää.