Helena Mutanen - utställning
Hittills har Helena Mutanens skulpturer ofta varit förknippade med tunga material, fundamentala mänskliga frågor varvade med humoristiska inslag. Det här är ingen sanning, det handlar som så ofta eller alltid om betraktarens blick. För att ett skarpt seende skall komma till stånd fordras, förutom bildens inträffande på näthinnan, ett klart medium, näthinnans, synnervens och hjärnans integritet, tillräcklig belysning, samt att avståndet till föremålet är tillräckligt stort. Fragment är Helena Mutanens andra utställning hos S.P.G. Fragment är det samma som ett brottstycke, en spillra, en del och varje del i denna utställning är förankrad i tidigare verk av Helena Mutanen. En tung skulptur på en spiraltrappa har till exempel fått en ny och lättare skepnad på papper. Just den får mig att snudda vid M.C.Escher, men Helena Mutanens spiraltrappa upp eller ner är poetisk i form av en mystisk solfjäder.
Jag minns när jag första gången hörde talas om Helena Mutanen. Det var över tio år sedan och min professor Erik Dietman berättade att han fått en ovanlig inbjudan till en utställning. Om jag minns det hela riktigt var det unga konstnärer med beröringspunkter i konsten med en äldre; Erik Dietman var Helena Mutanens val och han var uppenbart smickrad.
Redan när jag stiger in på galleriet känner jag en slags lågmäld värme. Solen och jorden ger oss värme naturligt, men här inne finns en egenartad värmekälla som alstrar pyrande liv. Livet börjar på ett sätt och fortsätter med hjälp av våra hjärtan. Men här pågår liv också fryst i ett stilla myller och i avsaknaden av surret i ett getingbo och säkert under barken på stammen och inne i duken som liknar hud. Allt levande tillstånd eller en hel livstid i olika levnadskroppar, existens som stannat upp en stund under denna utställning så att vi får betrakta, närma oss och känna in i vår egen takt.
Ett tillstånd som kanske kan berätta om något underliggande som nästan tystnat, mikroskopiskt leverne i det stora trädet med en aktiv verksamhet som bromsat in. Pump är titlar på hjärtan som stannat i en stor mörk skugga. Och så benknota efter benknota, kanske väl mycket som ett serietecken på ben i kors, men det spelar egentligen ingen roll. Stämningen, eller värmen som jag kallar den, som finns på denna utställning är underliggande, det finns inget som hotar och Helena Mutanen visar oss detta med mjukhet som inger ett lugn. Det som ändå värker har blivit omsorgsfullt omslaget, varv efter varv. Det nya som jag ser det kanske är de inramade teckningarna som på samma gång är precisa och milda. Men det skulle lika gärna kunna vara den drömska sången i källaren som liksom sjungs in till sig själv.
Det sista jag ser när jag lämnar utställningen är det svarta, det där som droppat till två platta objekt. Då inser jag att mycket av det som Helena Mutanen visar här i verkligheten är fuktigt eller kletigt, men färgskalan och alla ytor är torra och sköna; till och med det befläckade golvet. Jag tänker osökt på mina egna orosmoln och ler i samförstånd ut på gatan igen.
Marja-leena Sillanpää.
