kött - dött
Big Sur - bok
Jack Kerouac
Jack Kerouac dog 47 år gammal (1969).
Trots den här typen av lovord av Big Sur, har jag svårt att ta till mig Jack Kerouacs berättelse. Okej, jag vet att vem som helst kan lockas till att berusa sig på olika vis och att det kan gå över styr när berusningen övergår i något självdestruktivt. Man förstår att det säkert var härliga tider på den tiden; männen var fria och kvinnorna var sugna och musiken var ärligt svettig och drogerna fanns tillgängliga, men att det också kunde visa sig funka si så där i längden och istället bli ett hårt liv att leva.
Vi kanske trots allt kan längta till den där stuggrejen; att sticka iväg ensam till ett ensligt hus, storheten i att stå och glo ut i havet och bli kompis med en åsna och fåglar. Men det är mest tröttsamt att läsa om den där flykten från "allt", hur kultförklarad den än har varit och kanske fortfarande är i dag? Jag är inte den rätta att bedömma den här typen av litteratur, för jag är inte manad att fylla den tid som jag har kvar (kanske bara 2 år om jag dör lika tidigt som Jack Kerouac) med drogromantik varvat med romantiska naturskildringar i en form av gudstro från ett deliriumperspektiv.
Den största behållningen med Big Sur är efterordet! Christian Ekvall har gjort en grundlig research som äntligen i alla fall stimulerar min läsning.
Marja-leena Sillanpää.
Fläckmannen - arkiv
Fläckmannen kan vid första kontakten verka enbart torr, men genast visar det sig vara i positiv bemärkelse. Fläckmannens arkiv består av fläckar (naturligtvis) men också mer än så.
Förra vintern, när jag var på väg till Egypten, fick jag ett ovanligt meddelande;
”Min glädje skulle vara omätbar om egyptenfararen ville ta ett uppdrag å redaktionens vägnar: om du skulle finna något av följande att bärga hem till arkivet: papyrusväv, buffelhudbit, rosa sandsten, mumielindor (det finns säkert små souvenirpack föreställer jag mig). Dessutom behöver arkivsamlingen med höga världskända byggnader en (souvenir) pyramid. Det räcker om den är 4 - 5 centimeter hög, den får gärna vara i plast, vilken färg som helst. Jag betalar nästan vadsomhelst för en sån. Om du hittar nåt (billigt) av ovanstående får du pengar sen!
Mer: i London finns ett hus som tillhörde en arkitekt som samlade saker. Han hade även katakomber där en påhittad medeltida munk eller om det var riddare "bodde". Arkitekten köpte och tillverkade saker till munken. Nu är allt ett museum. Det känns fint att du skall vara i samma stad som detta museum. Om du skulle se en fin fläck och fota, kanske en plastsouvenir av big ben till manfreds samlig världskända höga byggnader. Jag bjuder dig på vadsomhelst. Paté kanske. Stor kram god jul vi ses /redaktionen”
En pyramid var ganska lätt att skaffa av en försäljare vid vägen, men ett år senare har den börjat vittra sönder (dessutom är det osäkert om miniatyrpyramiden är tillräckligt hög; bara 2cm). Den rosa sanden var också lätt att finna, då det visade sig att hotellet låg nära The Small Red Beach (en vänstrand till Red Beach på Santorini) och papayrus fanns i precis alla traditionella souvenirbutiker (med eller utan skrift på egyptisk arabiska). Ett litet stycke mumielinda knyckte jag helt sonika från en obetydlig mumie på Egyptiska Museet i Kairo, men som vegetarian var det däremot omöjligt att söka efter buffelhud (tyvärr). Fläckmannen önskade även en fläck från min resa till London. Det var till synes ett enkelt uppdrag; fläckar finns överallt. Men till Fläckmannen kan det inte vara vilken fläck som helst från vilken pub som helst och jag drabbades av den blinda fläcken! Som framgår av namnet ser man inget i denna del av synfältet. Man märker normalt inte att man har en blind fläck. När bägge ögonen är öppna kan information från det ena ögat täcka upp bristen i det andra. Tittar man bara med ett öga är det som om hjärnan fyller ut tomrummet från närliggande områden så att man inte lägger märke till att en del av bilden saknas. Med följande experiment kan du hitta din blinda fläck:
▪ Lägg ett mynt på ett bord.
▪ Stå upp och titta rakt ner på myntet med endast höger öga.
▪ Sätt pekfingret på bordet cirka 20 cm till vänster om myntet.
▪ Rikta blicken mot pekfingernageln och rör fingret sakta åt olika håll, främst rakt i sidled bort från myntet. Genom att flytta pekfingret kan du få en uppfattning om hur stor blinda fläcken är.
I London fotograferade jag slutligen en fläck på en bänk från The Postman´s Park som enligt mig själv var värdig nog för arkivet (se bilden). Min korrespondens med Fläckmannen sker via den person som tillhandahåller arkivet. Den som skapar ett arkiv kallas arkivbildare. Arkiv skapas vanligen som en integrerad del av en persons ordinarie verksamhet. Lagar och förordningar kan föreskriva att handlingar måste sparas i viss utsträckning under en viss tid, men därutöver anger arkivbildaren vad som ska gälla. Innehållet i Fläckmannens arkiv är ofta konkreta beskrivningar och torrheten kan övergå till något mer poetiskt:
”Får mig att tänka på fläckar: - hemliga saker - halvgenomskinliga saker - när nån tänker på mig och jag inte vet vem det är.
Påminner om fläckar: * tid * errosion * okända faktorer”
Min favorittext hittills är Yrkeskostym, 14 oktober 1994, fast egentligen är det svårt att rangordna Fläckmannens arkiv. Det är helheten som är märkligt spännande, för att inget till synes märkvärdigt händer.
Jag tänker att fler behöver Fläckmannen i sin tillvaro www.flackmannen.se. Jag vill samtidigt påminna om Sir John Soane´s Museum i London (där dörröppningarna är höga och smala; skräddarsydda efter Sir Johns mått!). www.soane.org.
Marja-leena Sillanpää.
* Fläckmannen bör icke förväxlas med Anders Fläckman i Gävle (som verkar torr, men tråkig): Alla organisationer behöver utvecklas och alla har sin orsak till det behovet. Genomförandet av utvecklingsfasen kan se olika ut från fall till fall men kännetecknas av stor delaktighet och en tydlig kommunikationsstrategi. Ett organiskt arbetssätt kan användas som stöd och för att få ett gemensamt "tänk" (www.flackmankonsult.se).
frankfurt - café
café frankfurt på Pipersgatan 27
Ett café (konditori eller cafeteria) var från början en inrättning som serverade kaffe med kaffebröd. café frankfurt gör det. Kaffebröd får oss säkert fortfarande att tänka på klassiska bakelser, kanelbullar, småkakor, biskvier, semlor och maränger med rostade mandelflarn. Allt det finns inte på café frankfurt, men gå ändå dit och beställ något mycket mycket godare! Koncentrera dig exempelvis på det smarrigaste kaffet som erbjuds till ett surdegsbröd med enkla och smakrika pålägg. Det här är dessutom ett osedvanligt trivsamt och okonstlat café. Det har vi Hanna, som äger stället, att tacka för.
Att träffas på en fika eller att sitta ensam på ett café kan ge olika nostalgiska stämningar. Till vissa caféer vill vi återvända regelbundet, medan andra faller i glömska trots att fikat smakade bra. Att välja ut ett favoritcafé är ingen enkel sak; det finns ganska många fikaställen runt jorden som gjort minnesvärda intryck.
I Ungern… stora svala salar med tunga heltäckande draperier för fönstren, bakelserna kompakta och söta. I Egypten… överraskande nog den godaste Tiramisun, blånande lysrörbelysning med solen gassande utanför. I Paris… naturligtvis croissanter till starkt kaffe på uteserveringar, alltså direkt på trottoaren med biltrafiken. I Riga… återvänder till samma café i hörnet med milt citronte i glaskoppar till stekt potatis och ägg. I Finland… närapå salta bakverk toppade med sliskig sylt, på kahvilassa njuter man mest av språket, gråtnostalgiskt. I Wien... sagolik apfelstrudel på Freud-cafét, med näsborrarna svidande av mögeldoften. I Beijing... totalt smakbefriade smörkrämstårtor med de vackraste dekorationer, konstfulla svanar handgjorda av körsbär. I London... a nice cup of coffee med scones i Balham, efter en vinterdag på kyrkogårdar. I Berlin... återvänder till samma ställe ”dagenefter” gärna med de Berlin-bosatta vännerna eller en ensam frukost på Morena i Kreuzberg. Och så Stockholm...
det finns stillsamma caféer där man vill sitta ensam och det måste så få förbli. Det finns andra som funkar intimt för enskilda samtal; KAFFE för Grandiamöten och Petit France när man vill få ett ögonblick i Paris. Tidigare kunde man ses i större gäng, hänga i timmar på det redan legendariska Café Edenborg i Gamla stan, vilket inte gör sig möjligt längre. Men så finns det trots allt ett ställe som funkar för alla, precis alla slags behov och tillfällen; café frankfurt.
Frankfurt är en metropol i Europas hjärta präglat av spännande motsatser, av traditionellt och modernt, nöjen och kultur, livlig samvaro varvat med lugna tankar. café frankfurt i Stockholm är just allt det där.
Marja-leena Sillanpää.
Underjordiska timmar - roman
Författare: Delphine de Vigan
Titel: Underjordiska timmar (2010)
Originaltitel: Les heures souterraines (2009)
sekwa förlag
Mathilde vet inte om hon fortfarande befinner sig i drömmen eller i dagen som gryr. Den där dagen i slutet av september hade något skett under loppet av tio minuter. Då hade en tyst och obeveklig mekanism satts i rörelse och den skulle inte avstanna förrän hon var helt knäckt. Klockan är fyra på morgonen och tjugonde maj hänger kvar som ett vagt löfte ovanför avgrunden. Det är idag.
En kväll var det nära att Thibault svarade att han helst ville hålla sig i balkongräcket och vråla tills han tappar andan. Han är för känslig, för tunnhudad, för känslosam. Inte tillräckligt elegant, inte tillräckligt gåtfull, men den tjugonde maj verkar vara ett bra datum, det låter bra.
Dessa två lever sina liv i en oroväckande tillvaro. De lever utan beröringspunkter eller ens vetskap om varandra. Den tjugonde maj får vi följa dem parallellt.
Underjordiska timmar handlar om det som sker under jorden dvs under huden på oss, i hjärnan eller var det sitter, det som förblir hemligt för omgivningen. Alla undviker att se vad som sakta sker och det fortsätter som osynliga slag under bältet. Det som inte syns på oss när vi upprätthåller ett normalt dagsmönster, fast precis allt har rämnat sedan lång tid. Underjordiska timmar blir aldrig smetig; den håller sig avskalad, behåller en allmänmänsklig tankebana. Delphine de Vigan skriver så att läsaren utan omsvep kan känna hur man borde känna sig, tänka hur hjärnan skulle försöka tänka rationellt, i en liknande situation. Det går nämligen snabbt att identifiera sig med särskilt Mathilde, hennes envisa hopp om att det ska gå över, att det visar sig vara en dålig dröm eller ett missförstånd. Att det inte har med henne att göra, att hon står över sånt här. Som med den suraste kassörskan i universum som fanns på Konsum i Hornstull, som det till och med pratades om på bussen. Jag tänkte ofta att den kassörskan kan inte må bra och på så vis undgick jag att låta hennes surhet påverka mig. Som med den egensinnige eleven på konstskolan som berättade att det inte var eleverna som mobbade, utan lärararna! Jag kände mig bedrövad, den där känslan av att slå armarna om tomheten – en död gest. Det finns utrymme för medkänsla när man känner igen sig i den andre, för man är medveten om att allt som händer andra också kan drabba en själv.
Stämningen är påtaglig i Underjordiska timmar, som med en film sitter jag helt lugn i biosätet med en ökande puls. Det är en ren obehagskänsla, utan minsta krusiduller, som i verkligheten. Jag får ett par filmiska bilder av Roy Andersson, fast utan hans grånande färger eller tragikomiska ton. Vi kan se det som väller upp, det som villar bort sig och det som går förlorat, helt utan ljudeffekter som ofta ska förstärka den obehagliga stämningen. Det obehagliga är tillräckligt obehagligt och tydliggörs i sin nakenhet. På film, särskilt om den vore amerikansk, skulle Mathilde visat sig i dörröppningen och tagit ett tillfälle till upprättelse med ett triumferande leende. Då skulle de här parallella liven dessutom få mötas den tjugonde maj. Men desperata människor träffas inte; i verkliga livet korsas deras vägar, snuddar kanske vid varandra. Oftast stöter de bort varandra, som samma poler på två magneter, två separat sjunkande skepp. Men det kommer en dag då man inte kan sjunka lägre; vi kan ju alla som bekant bli tokiga, men det är väl egentligen inget särskilt med det. Revanscher är nämligen ofta ganska odramatiska i verkliga livet.
Marja-leena Sillanpää.
Publicerad i Tidningen Kulturen 9 nov 2010.
http://www.tidningenkulturen.se/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/7588-litteratur-delphine-de-vigan--underjordiska-timmar-
