The Fall - utställning.
Johanna Gustafsson Fürst
Fallet/The Fall
26/2-13/3 - 2011
Galleri Niklas Belenius
Galleri Niklas Belenius
Johanna Gustavsson Fürst har deltagit i en lång rad utställningar de senaste åren, men jag har valt att koncentrera mig på enbart den pågående; The Fall.
Fall, tyngdacceleration av en kropp med eller utan luftmotstånd.
Fritt fall, fall helt utan luftmotstånd.
Färdigheten att falla säkert.
Ett föremål som faller i luft utsätts för luftmotstånd som dämpar accelerationen. Om fallet sker i vakuum där inget luftmotstånd finns, kallas det fritt fall. Detta uttryck används alltså felaktigt för fall utan fallskärm. En skärm är en anordning för att skydda oss mot störningar eller mot ljus eller insyn eller mot stänk (då kallas det stänkskärm) eller mot gnistor. Skärm kan bland annat finnas på mössor.
Fall, tyngdacceleration av en kropp med eller utan luftmotstånd.
Fritt fall, fall helt utan luftmotstånd.
Färdigheten att falla säkert.
Ett föremål som faller i luft utsätts för luftmotstånd som dämpar accelerationen. Om fallet sker i vakuum där inget luftmotstånd finns, kallas det fritt fall. Detta uttryck används alltså felaktigt för fall utan fallskärm. En skärm är en anordning för att skydda oss mot störningar eller mot ljus eller insyn eller mot stänk (då kallas det stänkskärm) eller mot gnistor. Skärm kan bland annat finnas på mössor.
På utställningen The Fall finns bl a en skärm. En bit av en vägg med ett stort hål. Det skulle kunna se brutalt ut, men hålet utstrålar på ett konkret vis... skönhet. Det finns en viss tvekan att använda sig av ett så belastat ord i konstsammanhang, men så är det ofta med Johanna Gustavsson Fürsts skulpturer och installationer. Grova grepp på rena enkla material skapar en märklig tjuskraft. Hålet i väggskivan har inget med aggressivitet att göra; för mig handlar det om en form av självklar poesi.
Jag vet numera att det finns en berättelse i varje grepp som Johanna Gustavsson Fürst gör. Allt som kan se ut som en slump är i själva verket en skulptörs förhållningssätt till material och innehåll. Men av tidigare erfarenheter vet jag att något går förlorat för mig personligen om jag får veta för mycket. Jag tycker om hemligheterna som göms i varje del. Ett stort galonstycke med en rad träbänkar framför får mig att tänka på jumpasalar; dofterna av sockiplast och illtjuten när man inte fick nudda golv i ett skeppsbrott. Några snitt i en duk med en pälsfäll som hänger över målningen påminner om en outgrundlig längtan till stillheten i en stuga helt utan ström eller grannar i Iso Kuusijärvi.
Men det finns en historia som återkommer under vernissaget, en historia jag ändå gärna tar till mig, först från galleristen och sedan från konstnären. Det är en vacker bild som kommer upp, med den röda väggen i blickfånget som utgör en kraftfull fond. Det handlar om en helt annan tid då politiken främst tillhörde folket, det handlar om Kina, det handlar om mamma och ett rött lakan som kastas i vinden och det handlar slutligen om utsträckta händer som vinkar tillbaka med vita näsdukar. Att vinka med vit flagg är tecknet på fred. Trots detta sköt Israeliska soldater olagligt ihjäl civila under Gazakriget som vinkade med vita tygstycken. Bland dem fyra barn.
Under min vistelse på vernissage av The Fall vistas just fyra barn i rummet. En av dom har blå färg i ansiktet. Färgen kommer från en altarliknande del av installationen. Senare på kvällen är jag på Fylkingen och hör "Altar of Flies" och inser att ingenting är fullständig slump i detta liv som är vår verklighet.
Johanna Gustavsson Fürsts utställning hänger med mig på Ideals clubscen och musiken jag drabbas av, med de mest angenäma effekter som tillfredsställande noisemusik har, hänger alltså ihop med utställningen The Fall.
(Fast ingen mer än jag vet om det. Ännu.)
Under min vistelse på vernissage av The Fall vistas just fyra barn i rummet. En av dom har blå färg i ansiktet. Färgen kommer från en altarliknande del av installationen. Senare på kvällen är jag på Fylkingen och hör "Altar of Flies" och inser att ingenting är fullständig slump i detta liv som är vår verklighet.
Johanna Gustavsson Fürsts utställning hänger med mig på Ideals clubscen och musiken jag drabbas av, med de mest angenäma effekter som tillfredsställande noisemusik har, hänger alltså ihop med utställningen The Fall.
(Fast ingen mer än jag vet om det. Ännu.)
Marja-leena Sillanpää.
http://gustafssonfurst.se
http://idealrecordings.com
http://www.fylkingen.se
http://idealrecordings.com
http://www.fylkingen.se
tatuering - konst
Nytatuerad svala på arm.
Armen sitter på Joachim Nordwall.
Svalan är en fågel.
Svalor förekommer över alla delar av jorden med undantag av Arktis och Antarktis. Man brukar säga att svalor kan spå väder. Orsaken till detta är att de insekter som svalorna äter stiger högt när luften är klar, men håller sig nära jordytan vid mulet väder. Svalans sång är ett glatt kvittrande, som ofta slutar med något som påminner om su-siir med den andra tonen högre än den första med sjunkande tonhöjd. En tonhöjd är ett ljud, en klang eller ett sätt att tala. Det kan även vara en färgton, en nyans som skiftar i en tatuering. Tatuering är en beständig målning av huden genom penetration av nålar doppade i färg. Denna teknik kallades Tattoe som senare blev tatuering. I den första tekniken spetsades djurben till vassa nålar som man slog in i huden med en liten hammare. Tatueringar har funnits i tusentals år runt om världen. I västvärlden var det under lång tid nästan uteslutande sjömän och kriminella som bar tatueringar till dess att det åter blivit ett mode. Luffarprickar tatueras på egen hand och ska vara placerade för att kunna döljas när man håller tummen mot pekfingret. På min högra handled sitter tre naturliga prickar som påminner om luffarnas.
Konstnären Santiago Sierra anlitar nödställda människor i en rad verk till att utföra handlingar med syftet att klarlägga samhällets uppdelande i "vi" och "dom utanförstående". Aktionerna fungerar ofta som installationer, men dokumenteras också i form av foto och film. Till "160 Cm Line Tattooed on 4 People" värvade Sierra heroinberoende prostituerade från gatan. De tatuerades med en linje på ryggen i utbyte av en sil heroin.
För över tio år sedan hörde jag talas om en finsk konstnär som tatuerade grisdelar. Tatueringarna ställdes ut i frysdiskar. Den belgiske konstnären Wim Delvoye tatuerade istället levande grisar. "Art Farm" hade syftet att höja värdet på grisar litterärt. (Wim Delvoye sägs vara vegetarian). Det sägs att tatuerartekniken går utmärkt att öva på bananer och därmed behövs inte våra eller grisarnas skinn.
"Skin" är en novell skriven av den amerikanska författaren Shelley Jackson. Den publiceras med varje ord (2095 stycken) tatuerat på frivilliga personer världen över, ett ord i taget.
Hennes första novell "The Melancholy of Anatomy" kan osökt förflytta tankarna till en annan tjusig titel. "Departure of Melancholy" är en antologi från 2008 och på cd´n finns flertal nämnvärda ljud t ex en gråterska av Peter Cederblom och ljudet av fallen från olika broar i Stockholm av Petra Axelsson.
I installationen "Nio kyrkogårdar" på textutställningen Gråzoner (Ystad konstmuseum) hösten 2010 visades bl a denna svala (se bild).
En jäkligt fin tatuering på en trevlig arm är just en svala (se bild).
En av de minsta sitter på min vänstra axel är ett älvkors (utan bild).
Älvkors är ett tecken på att jag ständigt vakas av en ande.
länkar relaterade till recensionen:
http://web.comhem.se/elggren/fer/fer_departure.html
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3275&grupp=6556&artikel=2776332