recensioner - marja-leena sillanpää

 

Helios Katastrofen
Linda Boström Knausgård
Modernista


Av allt att döma har ensamheten en historia. Europeisk historia sägs ha sina rötter i det antika Grekland. Huvudpersonen i Helios Katastrofen vill som av en händelse ha en karta över sängen på sitt rum. Det visar sig vara en karta över Grekland. Och människor vallfärdar till Pingstkyrkan för att höra tungomål. Det i sin tur visar sig vara grekiska. Grekland har en ringa betydelse i detta mångbottnade sammanhang, men ändå. Allt hänger ihop.

Boken börjar med att det föds en person genom en annan persons skalle. Jag föds av en far. Du är min far. Så börjar boken.

I ett ögonblick långt som livet självt står de mitt emot varandra. Ett stilla ögonblick och därefter kanske aldrig mer. Boken väcker känslor som inte får svar. Inte i boken, men kanske som så ofta inom oss. Hon hamnar hos en fosterfamilj och där får hon heta Anna. Ljudet av dörren. Anna var ensam. Ensammare än hon någonsin varit och hon föll. Föll genom kroppen dit där tystnaden fanns med sitt gula ljus som en krans omkring. Än idag så är det ingen som riktigt kan förklara hur ljus kan vara både en partikel och en våg. En våg är en svängning som utbreder sig och som ofta transporterar energi, men inte materia.

”Jag visste ju att de var rädda för mig. Att de talade om mig hemma. Jag förstod att jag skulle bli ensam. Visserligen var jag ensam nu med. Men den här ensamheten skulle vara annorlunda.”

Helios Katastrofen är behändigt lättläst, men med en kompakt energi som transporteras till läsaren. Ångest är inte bara ångest och en enskild människas olycka och lycka kan se ut på alla vis.
Enligt grekisk myt förknippades gudinnan med ugglan som har oerhört bra syn och hörsel. En del av ugglans dun omvandlas till ett slags vitt mjöligt puder som täcker fjäderdräkten. Det hjälper dom att flyga nästan ljudlöst och på det sättet överraskar den sina byten. Boken är knappast förutsägbar och i det här fallet kan vingarna få symboliseras av ett par skidor. Den högra är uppåtriktad och den vänstra är nedåtriktad. Detta resulterar i att Anna lokaliserar riktningar både i vertikalled och i horisontalled. Genom fasförskjutning kan vi föreställa oss, eftersom orden når öronen på läsaren vid olika tidpunkter. Ord forsade fram utan början och utan slut. Som en storm var skriket. Ett hällregn. Som ett spjut var skriket. Som en väg ut.

Det är svårt att släppa in någon annan, människor tar så stor plats, men samtidigt är det svårt att stå emot.
Läs den helt enkelt, för Linda Boström Knausgård gör det här så trovärdigt det kan bli. I en bok.

—
Marja-leena Sillanpää
publicerad 1 oktober 2013 på Kulturdelen.com