The Fall - utställning.
Johanna Gustafsson Fürst
Fallet/The Fall
26/2-13/3 - 2011
Galleri Niklas Belenius
Galleri Niklas Belenius
Johanna Gustavsson Fürst har deltagit i en lång rad utställningar de senaste åren, men jag har valt att koncentrera mig på enbart den pågående; The Fall.
Fall, tyngdacceleration av en kropp med eller utan luftmotstånd.
Fritt fall, fall helt utan luftmotstånd.
Färdigheten att falla säkert.
Ett föremål som faller i luft utsätts för luftmotstånd som dämpar accelerationen. Om fallet sker i vakuum där inget luftmotstånd finns, kallas det fritt fall. Detta uttryck används alltså felaktigt för fall utan fallskärm. En skärm är en anordning för att skydda oss mot störningar eller mot ljus eller insyn eller mot stänk (då kallas det stänkskärm) eller mot gnistor. Skärm kan bland annat finnas på mössor.
Fall, tyngdacceleration av en kropp med eller utan luftmotstånd.
Fritt fall, fall helt utan luftmotstånd.
Färdigheten att falla säkert.
Ett föremål som faller i luft utsätts för luftmotstånd som dämpar accelerationen. Om fallet sker i vakuum där inget luftmotstånd finns, kallas det fritt fall. Detta uttryck används alltså felaktigt för fall utan fallskärm. En skärm är en anordning för att skydda oss mot störningar eller mot ljus eller insyn eller mot stänk (då kallas det stänkskärm) eller mot gnistor. Skärm kan bland annat finnas på mössor.
På utställningen The Fall finns bl a en skärm. En bit av en vägg med ett stort hål. Det skulle kunna se brutalt ut, men hålet utstrålar på ett konkret vis... skönhet. Det finns en viss tvekan att använda sig av ett så belastat ord i konstsammanhang, men så är det ofta med Johanna Gustavsson Fürsts skulpturer och installationer. Grova grepp på rena enkla material skapar en märklig tjuskraft. Hålet i väggskivan har inget med aggressivitet att göra; för mig handlar det om en form av självklar poesi.
Jag vet numera att det finns en berättelse i varje grepp som Johanna Gustavsson Fürst gör. Allt som kan se ut som en slump är i själva verket en skulptörs förhållningssätt till material och innehåll. Men av tidigare erfarenheter vet jag att något går förlorat för mig personligen om jag får veta för mycket. Jag tycker om hemligheterna som göms i varje del. Ett stort galonstycke med en rad träbänkar framför får mig att tänka på jumpasalar; dofterna av sockiplast och illtjuten när man inte fick nudda golv i ett skeppsbrott. Några snitt i en duk med en pälsfäll som hänger över målningen påminner om en outgrundlig längtan till stillheten i en stuga helt utan ström eller grannar i Iso Kuusijärvi.
Men det finns en historia som återkommer under vernissaget, en historia jag ändå gärna tar till mig, först från galleristen och sedan från konstnären. Det är en vacker bild som kommer upp, med den röda väggen i blickfånget som utgör en kraftfull fond. Det handlar om en helt annan tid då politiken främst tillhörde folket, det handlar om Kina, det handlar om mamma och ett rött lakan som kastas i vinden och det handlar slutligen om utsträckta händer som vinkar tillbaka med vita näsdukar. Att vinka med vit flagg är tecknet på fred. Trots detta sköt Israeliska soldater olagligt ihjäl civila under Gazakriget som vinkade med vita tygstycken. Bland dem fyra barn.
Under min vistelse på vernissage av The Fall vistas just fyra barn i rummet. En av dom har blå färg i ansiktet. Färgen kommer från en altarliknande del av installationen. Senare på kvällen är jag på Fylkingen och hör "Altar of Flies" och inser att ingenting är fullständig slump i detta liv som är vår verklighet.
Johanna Gustavsson Fürsts utställning hänger med mig på Ideals clubscen och musiken jag drabbas av, med de mest angenäma effekter som tillfredsställande noisemusik har, hänger alltså ihop med utställningen The Fall.
(Fast ingen mer än jag vet om det. Ännu.)
Under min vistelse på vernissage av The Fall vistas just fyra barn i rummet. En av dom har blå färg i ansiktet. Färgen kommer från en altarliknande del av installationen. Senare på kvällen är jag på Fylkingen och hör "Altar of Flies" och inser att ingenting är fullständig slump i detta liv som är vår verklighet.
Johanna Gustavsson Fürsts utställning hänger med mig på Ideals clubscen och musiken jag drabbas av, med de mest angenäma effekter som tillfredsställande noisemusik har, hänger alltså ihop med utställningen The Fall.
(Fast ingen mer än jag vet om det. Ännu.)
Marja-leena Sillanpää.
http://gustafssonfurst.se
http://idealrecordings.com
http://www.fylkingen.se
http://idealrecordings.com
http://www.fylkingen.se
Kommentarer
Trackback
