Underjordiska timmar - roman
Författare: Delphine de Vigan
Titel: Underjordiska timmar (2010)
Originaltitel: Les heures souterraines (2009)
sekwa förlag
Mathilde vet inte om hon fortfarande befinner sig i drömmen eller i dagen som gryr. Den där dagen i slutet av september hade något skett under loppet av tio minuter. Då hade en tyst och obeveklig mekanism satts i rörelse och den skulle inte avstanna förrän hon var helt knäckt. Klockan är fyra på morgonen och tjugonde maj hänger kvar som ett vagt löfte ovanför avgrunden. Det är idag.
En kväll var det nära att Thibault svarade att han helst ville hålla sig i balkongräcket och vråla tills han tappar andan. Han är för känslig, för tunnhudad, för känslosam. Inte tillräckligt elegant, inte tillräckligt gåtfull, men den tjugonde maj verkar vara ett bra datum, det låter bra.
Dessa två lever sina liv i en oroväckande tillvaro. De lever utan beröringspunkter eller ens vetskap om varandra. Den tjugonde maj får vi följa dem parallellt.
Underjordiska timmar handlar om det som sker under jorden dvs under huden på oss, i hjärnan eller var det sitter, det som förblir hemligt för omgivningen. Alla undviker att se vad som sakta sker och det fortsätter som osynliga slag under bältet. Det som inte syns på oss när vi upprätthåller ett normalt dagsmönster, fast precis allt har rämnat sedan lång tid. Underjordiska timmar blir aldrig smetig; den håller sig avskalad, behåller en allmänmänsklig tankebana. Delphine de Vigan skriver så att läsaren utan omsvep kan känna hur man borde känna sig, tänka hur hjärnan skulle försöka tänka rationellt, i en liknande situation. Det går nämligen snabbt att identifiera sig med särskilt Mathilde, hennes envisa hopp om att det ska gå över, att det visar sig vara en dålig dröm eller ett missförstånd. Att det inte har med henne att göra, att hon står över sånt här. Som med den suraste kassörskan i universum som fanns på Konsum i Hornstull, som det till och med pratades om på bussen. Jag tänkte ofta att den kassörskan kan inte må bra och på så vis undgick jag att låta hennes surhet påverka mig. Som med den egensinnige eleven på konstskolan som berättade att det inte var eleverna som mobbade, utan lärararna! Jag kände mig bedrövad, den där känslan av att slå armarna om tomheten – en död gest. Det finns utrymme för medkänsla när man känner igen sig i den andre, för man är medveten om att allt som händer andra också kan drabba en själv.
Stämningen är påtaglig i Underjordiska timmar, som med en film sitter jag helt lugn i biosätet med en ökande puls. Det är en ren obehagskänsla, utan minsta krusiduller, som i verkligheten. Jag får ett par filmiska bilder av Roy Andersson, fast utan hans grånande färger eller tragikomiska ton. Vi kan se det som väller upp, det som villar bort sig och det som går förlorat, helt utan ljudeffekter som ofta ska förstärka den obehagliga stämningen. Det obehagliga är tillräckligt obehagligt och tydliggörs i sin nakenhet. På film, särskilt om den vore amerikansk, skulle Mathilde visat sig i dörröppningen och tagit ett tillfälle till upprättelse med ett triumferande leende. Då skulle de här parallella liven dessutom få mötas den tjugonde maj. Men desperata människor träffas inte; i verkliga livet korsas deras vägar, snuddar kanske vid varandra. Oftast stöter de bort varandra, som samma poler på två magneter, två separat sjunkande skepp. Men det kommer en dag då man inte kan sjunka lägre; vi kan ju alla som bekant bli tokiga, men det är väl egentligen inget särskilt med det. Revanscher är nämligen ofta ganska odramatiska i verkliga livet.
Marja-leena Sillanpää.
Publicerad i Tidningen Kulturen 9 nov 2010.
http://www.tidningenkulturen.se/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/7588-litteratur-delphine-de-vigan--underjordiska-timmar-
