Big Sur - bok

Jack Kerouac
Big Sur (1962) 2010
Bakhåll


"...stönar efter ett nytt fylleslag, genom att supa mig redlös, raglade jag full, ett hejdlöst supande på varje berömd bar, bjuder alla på ett glas, omgiven av flaskor, supa en vecka i stan, bakfylle-Frisco, med flaskor i nävarna, kom ut och sup, fulla besökare som spyr, full praktiskt taget hela tiden, vaknar full, ljudet av gamla fyllon, utströdd röra av flaskor, tomma portvinspavor, berusad, bälgar i sig, söp med kompisarna, fyllemardrömmar, går över gatan för att supa, bara supa, ska supa mig full, tusentals vilda fester, drack efter tre veckors fyllefester, några stora fyllefester, ett par öl, bli full, vild jättefylla, den bästa whiskyn direkt ur flaskan, dubbla bourbon och ginger ale, att supa, groggen, min drink, beställer två till, sup, suput, fester, flaskor, krossa flaskorna, galen när jag dricker, flaskor, fylla, brass och hela paketet, flaskan, en meskalintablett, två jointar, två ciggar marijuana, en styrketår, en flaska, döfull på ett golv, super igen, sedan dricker vi, fortsätter dricka, döfull på golvet, ljud från flaskor, tvålitersflaska tokajer, kvinnor och sprit, flaskorna och vin, dricka vid baren, en full författare, manhattans och martinis, dubbla bourbons, alla super, man blir full, ett par drinkar till, en ny fylla, fortsätta festandet, drickandet ger ingen effekt, håller om flaskan igen, en flaska och solglasögon, en god pernod-martini, en svälj ur sista flaskan, stönar full på golvet, dricker sherry, full, full, full...".

Det här är ord som handlar om drickande ur boken Big Sur, fram till sidan 80. Det är alltså ytterligare 108 sidor kvar och listan kan fortsätta på liknande sätt. Kanske är jag överkänslig för att min far var helgalkoholist, visserligen rätt oförarglig (det gav mig ändå några tråkiga minnen). Kanske måste man någon gång ha lockats av något liknande själv för att förstå dessa storheter som romantiserar drogmissbruket fullt ut (då är det försent för min del). Kanske har jag inte läst tillräckligt många i genren för att förstå tjuskraften (jag har betat av några William S. Burroughs och är mätt nu). Kort sagt fick jag inga kickar av att läsa Big Sur, utan blev bara understimulerad både innehållsmässigt och språkligt.
Men ändå...

 

Jack Kerouac dog 47 år gammal (1969).

Han debuterade 1950 med romanen The town & the city. Han var företrädare för Beatgenerationen (Burroughs räknas som en av skaparna av den så kallade beatniklitteraturen). Beatnik uppstod i bohemiska miljöer i New York och San Francisco under 50-60 talen. Till rörelsen hörde författare med en antiakademisk, experimenterande och frihetsälskande hållning. Kerouac skrev On the road 1957 (På drift 1959) som är hans mest uppmärksammade bok. Den skildrar unga som försöker uppnå frihet genom droger, sex och musik som en slags "road mowie". Hans livsstil har varit en stor förebild för många andra författare och konstutövare. Adlibris beskriver Big Sur som den roman av Kerouac som går djupast ner i självavslöjandet av hans egen personlighet, myten och alkoholisten Kerouac:
"Det är en av världslitteraturens mest skakande och mest lysande spritskildringar, skriven av ett författargeni som befinner sig mitt i spritdemonens dödsomfamning, insnärjd i okontrollerbara paranoida ideer, riden av delirium tremens, kämpande för att behålla sitt förstånd, kämpande för att behålla sina bilder, sina minnen, sina tankar, sin själ, kämpande för sitt liv."

Trots den här typen av lovord av Big Sur, har jag svårt att ta till mig Jack Kerouacs berättelse. Okej, jag vet att vem som helst kan lockas till att berusa sig på olika vis och att det kan gå över styr när berusningen övergår i något självdestruktivt. Man förstår att det säkert var härliga tider på den tiden; männen var fria och kvinnorna var sugna och musiken var ärligt svettig och drogerna fanns tillgängliga, men att det också kunde visa sig funka si så där i längden och istället bli ett hårt liv att leva.

Vi kanske trots allt kan längta till den där stuggrejen; att sticka iväg ensam till ett ensligt hus, storheten i att stå och glo ut i havet och bli kompis med en åsna och fåglar. Men det är mest tröttsamt att läsa om den där flykten från "allt", hur kultförklarad den än har varit och kanske fortfarande är i dag? Jag är inte den rätta att bedömma den här typen av litteratur, för jag är inte manad att fylla den tid som jag har kvar (kanske bara 2 år om jag dör lika tidigt som Jack Kerouac) med drogromantik varvat med romantiska naturskildringar i en form av gudstro från ett deliriumperspektiv.

Den största behållningen med Big Sur är efterordet! Christian Ekvall har gjort en grundlig research som äntligen i alla fall stimulerar min läsning.

Marja-leena Sillanpää.

 





 


Kommentarer
Postat av: Cr

satan vad snygg den gamla boken är.

2010-11-20 @ 15:18:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0