Magisk plats - sten
Magisk plats – sten
foto: Marja-leena Sillanpää
Det finns magiska platser i allas liv antagligen som på olika vis talar till något välkänt vi varit med om eller något okänt vi tilltalas av. De flesta av dessa platser hålls hemliga eller visas möjligen endast för få utvalda. Det kan nämligen vara ett misstag om platsen visar sig vara helt vanlig för någon annan och därmed förlorar något av magin. De riktigt magiska platserna är inget som ströslas till oss och det gäller att vårda sådana platser i vårt minne.
Helt nära Hornstull finns ett stenblock, ett stycke berg som liksom svävar mellan två mindre berg. Ett smalt träd ser ut att glida i sin strävan uppåt längs den gigantiska stenen. Det ser magiskt ut; magik har beskrivits som förhöjd verklighet och den realistiska skildringen kryddas med surrealistiska, absurda eller övernaturliga inslag och stenens egenskaper förstärks på så vis för magisk användning som ger karaktärsstyrka och motar vår fruktan som kanske egentligen rör ens inre. Stenen står för självständighet för att stenar i årtusenden har använts i magiska syften. Det finns en lång tradition av att ge stenar ett symboliskt värde för att låta det påverka det undermedvetna. Detta förbund med den kraft som allt levande (inkl. stenar) besitter gör stenarna till utmärkta redskap. Den magiska stenen i det här fallet ser ut att kunna vara granit. Utan att jag på något sätt ser mig som expert på sten, har jag tillverkat några stenböcker och ett gäng egna gravstenar (2004) som idag bl a finns i en skulpturpark i Skåne med titeln ”min egen kyrkogård”. De är gjorda i Italiensk vit marmor, kolmårdsmarmor, svart diabas samt olika nyanser av just granit. Granit symboliserar den gudomliga urkraften inom oss och ger oss lust, styrka och mod. Graniten symboliserar även hängivelse och förmågan att stå fast vid sitt ord stadigt förankrad i den fysiska verkligheten.
Den här magiska platsen med stenen finns på Långholmen. Långholmen var i många år Stockholms fängelseö. Öns namn återfinns första gången i ett bevarat dokument från 1400-talet. Fram till 1647 tillhörde Långholmen kronan, då drottning Kristina donerade ön till Stockholms stad. På 1800-talet upptäcktes en silverskatt med tyska mynt, präglade på 900-talet. Den 8 augusti 1993 havererade ett Jas 39 Gripen på Långholmen vid en flyguppvisning. Piloten sköt ut sig och klarade sig oskadd, endast en person på marken fick brännskador. På haveriplatsen, strax nedanför Västerbron, finns ett träd som fortfarande bär spår av hettan. Men jag skulle inte säga att det är en riktigt magisk plats.
Den magiska stenen däremot…
Det är inget större problem att finna stenen på sin promenad runt ön. Då kan man samtidigt fika på cafét under sommarsäsongen i Bellmans museum som drivs av Lasse Helgö. (Han som startade Lasse i Parken sommaren 1987 men flyttade över till Långholmen våren 2006.)
Marja-leena Sillanpää.
Nautofon - bok
Nautofon – bok.
2010.
Denna publikation kanske kan ses som en antologi eller tidskrift; det är flera inbjudna eller inblandade som håller sig inom ett specifikt tema. Bokens inledning är skriven av redaktionen Nautofon och därefter följer bilder och texter på engelska av runt tio andra. Jag skulle själv mycket väl kunnat ha varit en av de andra... men jag känner inte redaktionen och de känner säkerligen inte heller till att jag är clairvoyant. Det kan naturligtvis vara en nog så spännande anledning till att skriva en form av recension.
Även solen har årstider. Nautofon erbjuder oss guidning, eller i alla fall sällskap. Liksom slår följe med oss någonstans där det ännu finns många dörrar i muren att upptäcka. Ett herbarium som utöver att samla också hoppas förvandla och påverka. Nautofon har sedan våren 2008 existerat i form av ett webbarkiv (se nedan). "Nu expanderar de till förlagsverksamhet och kommer att uppmärksamma alternativa världsåskådningar samt perifera tankar och fenomen, kantad bl a av solfläckar, morfogenetiska fält och parapsykologiska laboratorier, spekulationer kring klardrömmarnas Tao." Eller som att till exempel i förväg veta vilken siffra som genererats av en slumptalsgenerator. Vi kan höra en röst berätta något som vi annars kanske inte skulle kunnat veta. Vi upplever att vi befinner oss både på platsen där vår fysiska kropp är och på platsen där andra händelser sker. Vi upplever ett fenomen; som att vi ser bilder eller filmer likt visioner i vårt inre.
Nautofon är en publikation att ta på allvar trots att den med en snabb överblick ser just snabb ut. Under ett abnormt själstillstånd kan vi skåda ting som är dolda för sinnena, exempelvis att se vad som tilldrar sig på avlägsna platser dit synen inte når eller att läsa med förbundna ögon ja just det att se vad som tilldrar sig på avlägsna platser dit synen inte når eller att kunna läsa med förbundna ögon om och om igen exempelvis för att se vad som tilldrar sig på avlägsna platser dit synen inte når och att helt enkelt läsa med förbundna ögon. Som att se mer från kanten än om man stannar kvar i navet som ursprungligen är den centrala delen varifrån ekrar strålar ut dvs centralpunkter av olika slag. Som att Andy Kaufman lever. Han påstås ha dött år 1984, just när Beth Laurin befann sig i Berlin då hon upprepade att detta var genombrottet, det definitivt framträdande av något nytt. Och allt hänger ihop ja allt hänger ihop. Och fotografierna på inplastade figurer som skådar ut i intet eller alltet eller helt enkelt in till sig själv. Funna och för oss delgivna av Roberto N. Peyre. För min del skulle det kunnat ha räckt med dessa bilder, fast fler många fler, mellan de innehållsmässigt täta texterna. Många bilder fungerar utmärkt som illustrationer till det man läser; det skulle möjligen ändå ha varit lugnare med färre. Men det som gör Nautofon spännande är bland annat dess svårbestämbarhet, utbrytningarna ur etablerade stilmönster och genrekategorier. Mycket av dess potential handlar kanske om ett bejakande av olika former av överlagringar. Det rör inte minst de konceptuella frågeställningar som gömmer sig i mötet mellan det verkliga från det till synes overkliga. Det ena går över i det andra, och i själva uppblandningen uppstår nya former av berättande, nya sätt att ta till sig materialet. På så vis är det en kompakt tidskrift att lustfullt och stimulerat dyka in i.
Läs den ensam i ett tyst rum i mörker på fastande mage. Det är tipset vi får redan i förordet. Det kan få gälla även alla mina kommande recensioner.
Marja-leena Sillanpää.
Nautofon: http://www.nautofon.eu
Nautofon hade release 24 september på DKTUS i Gamla stan som är en helt annan plats väl värd att hålla koll på: http://dktus.org
recensionen är publicerad på Tidningen Kulturen
Beth Laurin - cd
Beth Laurin – cd.Titel - 1984.
Utgiven på Firework Edition Records.
När jag tänker på Beth Laurin tänker jag på ett illrött hår. Det går heller inte att ta miste på hennes blick; där finns mycket som berättar. Det förstod jag också när jag såg Beth Laurins stora retrospektiva utställning på Konstakademien 2008. Vi kunde återse många välkända verk, men även andra som i alla fall jag var mindre kunnig om. Jag fastnade länge i rummet med tv-monitorer med hennes tidiga performanceverk. Samtidigt med utställningen släpptes en omfattande bok, en skulptur i sig, samt denna cd som jag främst fokuserar på nu.
När jag tänker på Berlin är det Kreuzberg jag återvänder till. Min föreställning är att det kanske var så det var i Berlin på 80-talet när Beth Laurin vistades där. Vi får en glimt, en inblick i vad som pågick i olika rum i Berlin 1984. Första gången jag hörde ”1984” var på kassett; jag kom till en verkstad jag skulle jobba i och ljudet var inte menat för mina öron (ännu) och stängdes av. Men nyfikenheten hade väckts; ljudet berörde mig främmande men angenämt.
”1984” finns i mina lurar och jag lyssnar så fort jag kommer åt. Vissa stycken kan jag nästan utantill. Prolog används inom litteraturen som en typ av förtext som innehåller något intressant för det kommande. Om jag ska tolka det första ljudstycket som en prolog (vi hör Beths röst; this is a prolog) är det just prologen som fått ca 30 minuter. Därefter följer 5 stycken, 2-11 minuter långa. ”1984” finns i mina lurar och jag lyssnar vart jag än befinner mig. Jag befinner mig inte på pendeltåget. Jag befinner mig inte i min egen soffa. Jag befinner mig långt från Stockholm 2010, mer och mer i Berlin 1984. De tyska barnens röster blandas med svenska barn på gatan bredvid mig. En rytm från takdropp blandas med bussens motorljud. ”1984” fungerar lika bra att höra med ljuden i realtid som tränger igenom tillsammans med den dova saxofonen kanske från ett hotellrum i Berlin, liksom från högtalarna med hög volym ut i tystnaden i rummet.
Plockar från anteckningsboken som legat i knät så fort jag hört ”1984”:
Hur skulle jag kunna undvika det säg det på andra sidan vänd this is a breaktrough efter 20 sekunder pang pang pang pang pang pang pang pang pang efter 2.30 minuter vilket upprepas flera gånger på olika ställen från långt håll tiden går baklänges backwards bilar nere på gatan svart black musta som en kulspruta tomma rum eller rulltrappa som övergår till ett maskineri ett ljud som pumpar to see whats happening vatten kloak porlar slutaaa sluta en sax eller tuta dropp på oljefat hav mot strand du är mer möjlig än jag telefonsignal pipsignal testljud beths röst beths röst beths röst bergsprängare sandpapper slipar eller skura golv knappnål vrida skurtrasa hurra hurra svarta jeans stänkte gjorde det också maskiner en slags egen fabrik radio sång regn doft av stad före min död det förvånar mig inte ett dugg tv flugors surr i små stötar som kommer och går vad betyder allt samtal vem pratar jag med nu allt det som jag håller på med det här vända sida det här vända sida det här ljudet av blädder även försöken fortsätter i evigheter beth both beth the day if om om om om knäppa med fingrar vind i mikrofon this is a breaktrough this is a breaktrough bollar studsar sista bokstaven i alfabetet jag behöver honom inte livet kan pågå för evigt.
Jag utgår ifrån att Beth Laurins arbeten inte gått någon konstkunnig förbi. Beth Laurin är bra mycket mer mångfacetterad än vad jag tidigare kände till; jag anser att det är obegripligt tyst om denna Sveriges storhet.
För den som ändå vill uppdateras finns hennes bok som är en stilig investering. Därutöver kan man få spännande stunder med detta ljudverk som tål att höras och höras i tid och otid.
Marja-leena Sillanpää.
(boken o cd´n finns båda att tillgå på Rönnells antikvariat)
Christian Hawkey – poesi
Titel: Medborgare i
Utgiven på Rámus 2010
Originaltitel: Citizen of
Utgiven på Wave books 2007.
Ingången till en ny författare sker kanske oftast utan förvarning. Så var det med Christian Hawkey för min egen del.
Det finns många författare som lyckas väl med uppläsningar av sin litteratur. Det finns lika många som kunde låta bli. En av de allra snyggaste läsningar jag fått uppleva var helt nyligen på Gråzoner, Ystad konstmuseum, med Amerikanen Christian Hawkey. Tre olika uppträdanden med helt nya samarbeten dvs med författare och musiker som aldrig ens träffats innan. Ärligt talat var det osäkert med just detta; jag har inga erfarenheter av lyckade läsningar som ackompanjeras av ett instrument. Det händer att man kan överraskas; alla tre fungerade nämligen oväntat bra. Men när Christian Hawkey började sin uppläsning med saxofonisten Christine Sehnaoui Abdelnour mitt emot sig var det en klocka som stannade i mig.
Hur beskriver man den snyggaste av uppläsningar?
Det finns endast en som berört mig djupare tidigare, men det är en helt annan historia.
Christian Hawkeys poesi handlar inte om att bli djupt berörd som jag ser det. En mängd processer är involverade i att förvandla sinnesintryck till meningsfull information. Vissa sorterar ut mönster i den detaljrika information som våra sinnen levererar, medan andra passar in information i förväntade mönster. Här försöker jag undersöka hur mina sinnen väljer vilken information jag ska fokusera på. Det samlade intrycket blir då mer värt än delarna var och en för sig. Meningarna lästes med 2-4 ord åt gången utan känslan av konstpauser. Christian Hawkeys röst är tydlig och metodisk utan att kännas allt för avskalad. Tal och handling är i centrum för att överföra information. Himlens färg kunde ge information om väder, bladens färg om årstidsväxlingar och en husformation kunde ge information om en återfunnen plats. Färdigheter som jaktteknik överfördes genom att följa och ta efter mer erfarna personer. Jag fick fantasier om hur texten kunde se ut på pappret som han höll i, men när jag vid några tillfällen fick skymten av dem var det täta, helt kvadratiska textblock. Hur kunde han läsa som han gjorde utan att staka sig en enda gång. Jag var drabbad eller snarare riktigt imponerad. Det handlade ganska lite om känslor, Christian Hawkey gav mig snarare tankar.
Vid utgången inhandlade jag omedelbart den första översättning som gjorts i Sverige av Christian Hawkeys böcker; Medborgare i. Jag ville nu även tillgodogöra mig innehållet som under uppträdandet nästan varit ovidkommande. Det var en annan text än den som han just läst, men jag ville utan tvekan få med mig Christian Hawkey hem. På baksidan av den svenska översättningen kan vi läsa; ”En dikt häktades för sin måttlöshet med offentliga böner, en annan för yvigt könshår. En förälskade sig i ordet ”spetsen”. En var ett halsband av levande bin. En rörde sig som en gräshoppa som försökte undfly en gräsklippare. En annan högg sig fram i nervfabriken. Uttråkad tillbringade en hela dikten med att trycka en hylsnyckel mot sin ögonhåla, medan en annan hävdade att synen är ett slags osynlig sugfunktion. Just den här dikten var oförmögen att slita blicken från teven. Den här dikten hade ett runt hål stort som en golfboll i bakhuvudet. När den här dikten sover med ansiktet neråt blir den ljuset som lyser ur det hålet.”
Jag hade helst velat läsa ”Medborgare i” på originalspråket då det är svårt att veta hur bra översättningen i själva verket är. Men Christian Hawkey har väckt min nyfikenhet och det finns naturligtvis möjligheter att skaffa sig alla böcker på nätet. I New York och även i Berlin ska han vara hyllad, jag hoppas att det är en tidsfråga även här. Vissa författare vill man behålla för sig själv, medan Christian Hawkey är en författare att generöst dela med sig av.
På nätet gjorde jag förövrigt en märklig upptäckt; om du går in på http://bombsite.com/issues/100/articles/2905 så får du se.
Marja-leena Sillanpää.
publicerad 21/9 2010 www.tidningenkulturen.se
John Duncan - utställning
Plats: Gallery Niklas Belenius, Ulrikagatan 13, Stockholm.
Pågår: t o m 19 september.
Ofta används blod i skräckfilmer för att äckla eller skapa obehag, blod finns även som en effekt för drama. John Duncans blod berättar något för mig om utsatthet med stor känslighet i form av ritualer där handlingen upprepas vid bestämda tider och på bestämda sätt.
Vi ges möjligheten att förstå något om oss själva på ett personligt plan men även om människans föreställningar och invanda mönster i stort. För mig är John Duncans arbete djupt existentiellt med intelligent precision. Det som förvånar mig mest med John Duncan är just min egen reaktion, t ex ett av hans tidiga performance ”Scare” från 1976 då han maskerad knackade på hos några nära vänner, riktade en revolver mot ansiktet och avlossade blanka skott. Jag lockades av helt nya tankebanor när jag första gången hörde talas om det.
John Duncan tillsammans med flera andra av hans verk har dock fått hård kritik, inte minst i Sverige. På väg till vernissaget möter jag en besökare som refererar till Paul McCarthy och Hermann Nitsch… det är på tok för enkla kopplingar tycker jag. Men redan innan jag stiger in på utställningen hör jag ord som ilska, våld och brutalitet. Väl där inne upplever jag själv ingenting av det !? Jag har redan min egen bild av John Duncan. Blodet pumpas runt i kroppen av hjärtat. Rummet utstrålar ett eget lugn med spår från en slags egenartad koreografi. Blodet går från hjärtat till lungorna för syresättning, tillbaka till hjärtat och sedan ut till kroppens vävnader. John Duncan komponerar och utforskar verktyg för långt bakomliggande rörelser. Blod är den vätska som cirkulerar i djurs och människors blodådror. Blodet på väggarna har torkat så att den djupröda färgen har fått en ljus nyans, vilket liknar Falu rödfärg! Kvinnor har ungefär 4-5 liter blod och män 5-6 liter. Falurödfärg innehåller olika sorters mineraler som bidrar till att konservera träet. Rödfärgspigmentet beräknas ta slut cirka år 2090. Det gäller inte John Duncan. Efter en våldsam handling hänger ljudet av våld ofta kvar på brottsplatsen. I rummet jag befinner mig i hörs lugna andetag. De är varken dina eller mina.
Marja-leena Sillanpää.
publicerad 11/9 2010 www.kulturdelen.com
