Sylvia Plath - The bell jar

Sylvia Plath - The bell jar
Förlag Harper Perennial
ISBN 0-06-093018-7

Sylvia Plath föddes 1932 i Massachusetts och dog 1963 i London.
The bell jar (Glaskupan) var hennes enda roman och sägs vara självbiografisk trots att första meningen i boken påstår att allt är fiktion. När den kom ut var den publicerad under psydonymen Victoria Lucas.
Sylvia Plath skrev suggestiv och i högsta grad personlig lyrik, som ofta uttrycker ett slags övergivenhet. Dikter som "Daddy" och "Medusa" gjorde utmanande upp med hennes förflutna. I "Lady Lazarus" är hon kvinnan som lär sig att dö och återuppstå, hela tiden vackrare. Och på sätt och vis blev det väl nästan så.
Sylvia Plath blev snabbt en ikon för 70-talets växande kvinnorörelse.

"I made a point of eating so fast I never kept the other people waiting who generally ordered only chef's salad and grapefruit juice because they were trying to reduce. Almost everybody I met in New York was trying to reduce.

I'd discovered, after a lot of extreme apprehension about what spoons to use, that if you do something incorrect at table with a certain arrogance, as if you knew perfectly well you were doing it properly, you can get away with it and nobody will think you are bad-mannered or poorly brought up. They will think you are original and very witty. I learned this trick the day Jay Cee took me to lunch with a famous poet. He wore a horrible, lumpy, speckled brown tweed jacket and gray pants and a red-and-blue checked open-throated jersey in a very formal restaurant full of fountains and chandeliers, where all the other men were dressed in dark suits and immaculate white shirts. This poet ate his salad with his fingers, leaf by leaf, while talking to me about the antithesis of nature and art. I couldn't take my eyes off the pale, stubby white fingers traveling back and forth from the poet's salad bowl to the poet's mouth with one dripping lettuce leaf after another. Nobody giggled or whispered rude remarks. The poet made eating salad with your fingers seem to be the only natural and sensible thing to do."

Ur The bell jar.

Jag läser om boken.
Första gången var jag ung i Sverige (över 25 år sedan) och läste Glaskupan... på svenska.
Denna gång är jag äldre, bor i USA och läser The bell jar... på engelska.
Första gången boken översattes till svenska var 1976 och Glaskupan har utgivits sju gånger på svenska sedan dess. The bell jar kom ut 1963 och Sylvia Plath begick självmord en månad efter att boken hade publicerats i England.

"You can learn a lot in this month on the magazine, you know, if you just roll up your shirtsleeves. The girl who was here before you didn't bother with any of the fashion-show stuff. She went straight from this office on to Time. "

"My!" I said, in the same sepulchral tone. "That was quick!"

Ur The bell jar.

Jag slår upp sepulchral för att se vad det ordagrant betyder. "1. Of or relating to a burial vault or a receptacle for sacred relics. 2. Suggestive of the grave; funereal."
Det går bra att läsa utan att slå upp vissa ord, men det är klart att det har betydelse på vilket språk man läser och när i livet man läser en bok. Mycket har naturligtvis hänt med mig dessa år. Den största skillnaden är trots allt att jag som 19-åring mest tänkte på innehållet och att jag idag främst tänker på språket.
Då försökte jag indentifiera mig med Esther Greenwood; jag befann mig i samma ålder och var ganska upptagen av det. Nu när jag läser tänker jag oavbrutet på Sylvia Plath, på hennes liv och öde.
Jag läser boken utan tvekan med intresse.
Men egentligen är de spännande tankarna på annat håll.
En bok jag läser parallellt.
Med den kan jag knappt bärga mig.

Marja-leena Sillanpää.
Chicago 2011.



The bell jar.




 

 

 

 

 

 

 


 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0