Ilmar Laaban - poesi & ljudpoesi


Ankarkättingens slut är sångens början av Ilmar Laaban.
Ljudpoesi 1944-1993. (1998)
Utgiven på Kalejdoskop förlag i samarbete med Fylkingen.
Förord av Sune Nordgren och introduktion av Teddy Hultberg.

 

Titeln i blänkande koppar på mossgrön botten. Botten kan avse den nedre eller undre sidan av något i motsats till toppen. "Vi ses på bottenplan" var en installation med teckningar som visades i samband med utställningen "I stället för ljud" på Röda sten i Göteborg 2006. Där uppstod betagenhet, tycke, vänskap, intresse, ömhet och tillgivenhet. Vi kan även kalla det för en förälskelse som raskt tog en djupare vändning. Det var inte just då jag hörde talas om Ilmar Laaban, men det var sannerligen början på en grundsten, en tårtbotten, fröet eller förordet som tog ny sats i livet i motsats till slut.

Ankarkättingens slut är sångens början av Ilmar Laaban är påkostad i det lilla formatet. På cd´n läser en mansröst poesi precis på det där sättet man inte vill höra poesi läsas. Hopplöst, men... ändå. Efter ett tag, redan i det tredje ljudstycket, infinner sig något trots allt. I samma stund ändrar omslaget skepnad. Koppar mot mossgrönt är kanske inte alls så dumt?

Ankarkättingens slut är sångens början innehåller femton ljudupptagningar av dikter som Ilmar Laaban framför själv presenterat tillsammans med en booklet; en liten inbunden bok på ca 50 sidor. Dessa innehåller handskrivna texter och foton på författaren/ konstnären Ilmar Laaban. En ganska märklig eller "kufig" person får man känslan av, så vem var han? Det står inte särskilt mycket om själva författarskapet på Wikipedia, men det finns omfattande texter bl a av Teddy Hultberg i boken för bättre inblick.

Den första uppläsningen heter "Att leva fritt eller dö" och Ilmar Laabans sätt att säga "dö"... och i "i revolutionens snö" finns ett vibrationsljud... och kombinationen av franska, estniska och svenska låter stundtals som polyglot... och så fotot på honom uppe i Notre Dame taget 1981... allvarligt ser han mot kameran eller Aino... och det handskrivna ger oss en möjlighet att hänga med likt egensinniga noter... och så ibland i vissa stycken kommer jag att tänka på Tony Clifton och då blir det riktigt kul...!

Det har berättats långt innan jag fick möjlighet att lyssna på denna cd, att han hade ett speciellt sätt att läsa sina texter på, att det lät som ett eget språk. När jag fick höra korta imitationer så att jag skulle förstå (man kanske kan beskriva det som att man har en bit het potatis i munnen samtidigt som man försöker få fram orden) så låter det egentligen inte alls som på cd´n. Har man inte tagit med det mest extrema? Och i så fall; varför inte... Jag skulle vilja höra mer av just det.

Ilmar Laaban dog år 2000, 79 år gammal. Det har sagts mig att han slutligen talade precis som sina uppträdanden, efter en stroke. Att han liksom blev sin egen poesi. Jag önskar att det alltid fick sluta så.

Marja-leena Sillanpää.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0