Game over - dikt
Viktor Johansson
Game over
Modernista
Den första dikten i Game over, kören, börjar med ”Det är roligt…”, men tidigt i min läsning tänker jag; roligt är det inte. För i Viktor Johanssons senaste bok uppstår istället en känsla av en ganska fin hög som växer, en städad sophög, men i en riktning nedåt mot bottenplan i gropar och gruvor med allehanda ting. Ur gravhålet sticker allt upp. Antenner, kassetter, vapen, madrasser, cigaretter, dinosaurier, sneakers samsas med roboten, kikaren, ficklampan, superhjältar från ett pojkrum. Viktor Johansson håller på att gräva upp asfalten i slow motion på skolgården och barnen får vara med och hjälpa till. Det kan så här långt kanske låta som en grabbfilm av Jesper Ganslandt, men Game over stannar inte vid tecknen på känslor från ett ensidigt perspektiv. Det här handlar om känslor som det inte har larvats och trixats med. Vi börjar snart sväva, ovanför marken, som småfåglar, med mörkare hulkningar som rymmer en slags stilla saknad. Jag anar en sorg som tilltar stillsamt. Vi förflyttar oss tillbaka till lungorna, trädet och svarta hål. Där finns en ton av dödens språk som kommer att rosta sönder men stanna.
”Game over” är lika med slutspelat, ett slutspel. Playoff är inom sport en term som oftast syftar på de utslagsmatcher som spelas mellan de bästa lagen i en turnering. Typiskt för slutspel i utslagsform är att matcherna inte kan sluta oavgjort, utan måste avgöras i sudden death eller straffavgörande. Det är helt enkelt något som tagit slut. I tv-spel betyder ett game over att spelet är över, men samtidigt får vi en ny chans varje gång att ständigt återuppstå och ändra på allt. Grundläggande kunskap om slutspel är en nödvändighet till exempel för schackspelare. Det gäller även oss. Om Viktor Johansson skulle varit den vaktmästare på Konstakademien som på fritiden stod modell i karolineruniform och försökte efterlikna Karl XII…? Samma vaktmästare vars fru alltid gick med rosor till Karl XII:s staty i Kungsträdgården; hon hade närmare till statyn än till makens grav. Det är nu inte Viktor Johansson som är död i det här fallet. Det är Viktor Johansson som säger något om dödstystnad som det går att luta örat emot och språket är tilltalande litet grann, men bara stundtals, som en tidig Bruno K Öijer. Svetten löser din mascara och från och med den dagen kallas människor för änglar och djur för människor. Täcket läcker ljus i nötta punkter. Det finns blod som söker ett hjärta. Om det inte har framgått ännu så förtydligar jag nu; jag tycker om den här boken. Och i eftertanken, nere i jorden, finns ytterligare kontakt.
Den sista dikten i Game over, lyskompisarna, slutar med ”tränade på att sakta försvinna…” Det är inte riktigt sant, men det är faktiskt mycket fint.
Marja-leena Sillanpää
Publiceras i Tidningen Kulturen onsdag 13 okt 2010.
