recensioner - marja-leena sillanpää -

Den sjunde kontinenten - ett klipp.

Ett klipp.

Den sjunde kontinenten.

1989.

Michael Haneke.

Att se en Hanekefilm är förknippat med en obeskrivlig känsla av lättnad! Jo visst; det är något oerhört närvarande (och därmed tillfredsställande på sitt sätt) som vi får oss beskrivet.
Den sjunde kontinenten är Michael Hanekes debutfilm och utgör första delen i en trilogi. ("Bennys video" 1992 och "71 fragment" 1994.) Den sjunde kontinenten håller ett lågt tempo med minimal dialog och består mestadels av långvariga stillbilder och observerande tagningar. Den sjunde kontinenten lägger alltså grunden för ett återkommande filmspråk som kommit att bli hans kännetecken, förutom att just Den sjunde kontinenten är baserad på en sann historia.

Egentligen skulle man kunna recensera vilket klipp som helst och varje recension på ett klipp skulle kunna gälla nästan vilket annat klipp som helst i hans filmer. Men den här specifika filmscenen sägs uppröra mer än något annat i filmen! Familjen har tagit ut alla sina ekonomiska tillgångar och spolar ner pengarna i toaletten. Det är till synes höjden av meningslöshet...
Monty Python's The Meaning of Life från 1983 är en musikalisk komedifilm om begreppet "meningen med livet" som kan vara en livsuppgift. Ett projekt eller en strävan. Eller ett mål man själv satt upp. Eller en politisk idé eller religiös gärning. Eller en jorden-runt-resa, en uppfinning eller en utbildning. Eller någonting liknande.

Eller som när Bruno K Öijer tilldelades ett stipendium på 6000 kronor 1976 för diktsamlingen "c/o Night". 4000 växlade han in i enkronor som han kastade ut på T-Centralen i Stockholm under rusningstid. Resterande summa tänkte han festa upp... som han antagligen också mycket väl kan ha gjort.

Samlade dikter av Bruno K Öijer utkom samma år som Den sjunde kontinenten.

Samlade dikter har en personlig betydelse för mig. Den låg ständigt med i en väska och lästes i slumpartade brottstycken var jag än befann mig.

Eller som när Steven Cuzner tilldelades arbetsstipendium och gjorde "Moneycounter" på Kulturhustaket 2004. "Moneycounter" var ett performance/ ljudverk med mikrofonen uppkopplad med ekoeffekt när han räknade 100 000 kronor i hundralappar. På samma sätt räknades ett stipendium för kostnadskrävande projekt på Teater Scenario 2008. Ett nytt verk av Steven Cuzner heter "New Haiti" och är en performance/ritual på utställningen "Xism" på Etnografiska i Stockholm fram till 21 augusti.

Scenen i Den sjunde kontinenten fyller en naturlig funktion i filmens händelseförlopp. Likaså att slå sönder precis allt man äger innan man tar livet av sig, för det blir betydligt svårare att ångra sig om allt är förstört. Plötsligt bryts tystnaden. "Nein!". Akvarieglaset krossas. Vattnet forsar. Familjen står handfallen. Fiskarna dödssprattlar. Jag sprattlar. Ska sprattla, har sprattlat. Du sprattlade, har sprattlat. Han sprattlar. Hon sprattlade. Vi har sprattlat i vattenpölar på vardagsrumsmattan. En efter en dör. I en evighet med sorgkant.
Michael Haneke är konsekvent i sitt skapande. Det handlar alltid om modernitetens urholkning av livsvärden, våldets mekanismer och inneboende tristess.
Bruno K. Öijer har beskrivit sin poesi med orden: "I grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat". Något som Haneke kategoriskt undviker är att skildra bakgrunden till huvudpersonernas sammanfall. Det finns vissa samband som funkar välgörande på mig.

Marja-leena Sillanpää.

se sekvensen på youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=AIVo9qX1QYc

2011-04-27 @ 21:11:14 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Två böcker i en - Susan Hiller

AURAS - homage to Marcel Duchamp

LEVITATIONS - homage to Yves Klein

by Susan Hiller

published by Book Works

2010.

Just nu pågår en utställning med Susan Hiller på Tate i London.
Denna bok finns med på utställningen, men också till försäljning.

På utställningen finns bl a videoverket Psi Girls (1999) som även visats på Tensta konsthall för många år sedan. Psi Girls får mig att längta efter att återse filmen "Stalker" regisserad av Andrej Tarkovskij. Slutscenen är nämligen en av fem filmscener i Susan Hillers videoverk Psi Girls, med porträtt på flickor som utövar paranormal kraft. Varje klipp visar hur flickorna t ex förflyttar objekt eller sätter i gång eld med viljekraft. Varje klipp har en egen färgton (av för mig okänd anledning).

Brian De Palmas Mardrömsjakten (The Fury 1978)
Andrei Tarkovskys Stalker (1979)
Mark L. Lesters Eldfödd (Firestarter 1984)
Danny DeVitos Matilda (1996)
Andrew Flemings Den onda cirkeln (The Craft 1996)
Soundtracket alternerar (som jag minns det) mellan tystnad och klapp som kulminerar, nästintill till ett oljud. Susan Hiller använder ljud, video, text och fotografier som ofta hamnar i storskaliga installationer. Jag känner igen mig på något sätt.

Hennes konst kännetecknas av ett underliggande konceptuellt formspråk där varje verk fått ett uttryck i förhållande till innehållet. Susan Hiller har kanske uppmärksammats mest för sina undersökningar på dagliga eller övernaturliga fenomen, vilket speglas i boken där hon genomgående har använt sig av bilder. Sväva över tak. Sväva rakt ut från en fasad. Sväva över en gata. Sväva tillsammans på ett fält. Sväva med fåglar. Sväva i ett rum. Sväva vid en klippa. I himlen. Över jorden. En nunna. På en fest. Sväva som en ballong. Flyga, glida, flyta i luften i en egen framdrivande kraft, både som ett personligt sökande och med en närmast vetenskaplig hållning.

Susan Hiller började med konst 1965.
1965 föddes jag.

Marja-leena Sillanpää

http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/susanhiller/default.shtm

2011-04-02 @ 13:41:15 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

ett lysande namn - tidskrift

redaktionen - lyra ekström lindbäck, anna sandwall, sigrid nurbo, alan asaid och helena fagertun

ansvarig utgivare - anna sandwall

en kväll träffade jag en god vän (fabian kastner) som berättade (en öl senare) om ett lysande namn. ett lysande namn kollades upp hemma på natten. ett lysande namn visar sig vara ett pärlband, en trädgårdslabyrint, en dominoeffekt, fast baklänges dvs brickorna reser sig upp en efter en. det var som när amal salha öppnade ostronet 2008 där det låg inte mindre än 26 små pärlor. En labyrint är ett system av gångar avsett att förvirra och att vilseleda den som färdas i den. fast labyrinten i ett lysande namn är mer som alice i underlandet. ljuvlig att upptäcka. ljuvlig att uppleva. ljuvlig att åter och åter återvända till.

"Dikten som är större när man gått in i den än betraktad utifrån, vilka nycklar behövs för att komma in i denna kammare? Skattkartan är ritad av linjerna i läsarens handflata, tankerynkorna i pannan, tanken med den här webbskriften är att kryssa X efter X tills själva tanken är skatten, nycklarna är själva guldet, tusen variabler till ett oändligt tal."

texten är skriven av johannes heldén och inledde premiärnumret av ett lysande namn.
jag känner inte till så mycket av johannes heldéns arbeten trots att jag lätt skulle kunna skaffa mig och läsa hans böcker eller för att vi uppträtt på samma scen i göteborg eller för att vi deltar i olika utgåvor av stims "swedish soundart" (jag i nummer två och johannes heldén i nummer fyra). jag känner inte heller johannes heldén personligen och trots att vi har gemensamma vänner har vi nog inte ens hälsat. redan inledningsvis framgår det att första numret av ett lysande namn ska handla mycket om johannes heldéns böcker. just det väcker ärligt talat inte riktigt min nyfikenhet, men min nyfikenhet finns redan på plats... så jag fortsätter vidare... och hamnar hos therese bohman med den korta texten "vad är dealen?".
(om ett lysande namn skulle varit på facebook skulle det klickas på "gilla").

läser bråkdelar från olika nummer:
"Man kan fastna i sin hemska grimas. Tröstar det att säga Det är bara på lek?
försök att läsa en text; försök. Bortom illusionerna som förgiftar våra sinnen. Snön signalerar här inte bara naturens död och människans väntan på solen, men den dämpar i likhet med jagets känslor, ljud och ljus omkring sig. Hur var det man vred. Så sakta, så sakteliga. Denna vida vak heter november. En morsekod är också en vacker melodi. det börjar lugna ned sig i kvarteret."
läser martina lowden (lite av favorit):
"Peka och klicka. På möblerna, på väggarna, på golvet. Leka och picka. Du ska ut, men vet inte hur. Nej, det är inte en dikt, även om titeln "Crimson Room" kan förleda en att tro det. "Karmosinrum" eller "Blodrött rum" - visst låter det som något Frostenson kunnat skriva? Nå, det är ett dataspel, ett ganska enkelt sådant, men också en illustration som får löpa genom den här texten. Jag tänker skriva för poesinewbies, jag tänker vara användarvänlig, jag tänker skriva om hur man pekar och klickar på dikter. Tar sig ut ur dem, eller in i dem, eller vart man nu vill."

jag vet vart jag vill, jag skyndar långsamt i labyrinten, jag vill inte att det här ska ta slut. det finns fortfarande fem nummer som jag inte ens har öppnat.
"Öppningar är viktiga, förklaringar innestänger. För att greppa saker måste jag diskutera dom med andra, stöta och blöta ett klädesplagg rent och användbart, något som växer då det läggs i blöt. Förstå myriader av sätt att använda språk, det är ett sätt att blir fri. Därför gör jag med andra briljanta skribenter en tidskrift, där inga stängda dörrar ska gå mellan språklägren.
Jag tänker på broderier, när jag såg deras avigsida så såg jag något mer med rätsidan, något om att komma en människa inpå skinnet, under skinnet, det skyddande höljet, inuti kroppen finns många förklaringar, inuti dikten."

det här, ett lysande namn, är verkligen någonting nytt för mig, förpackat i en ganska rar inramning.
som ett prasslande silkespapper med brända kanter som osar milt lockar det oss.
fast det ljuva skenet kan bedra, jo då, sken kan som bekant alltid bedra.
Marja-leena Sillanpää.

"Humornumret.
Tyvärr är numret tillfälligt försvunnet.
Vi letar med ljus och lykta."

http://www.ettlysandenamn.se

2011-03-18 @ 11:07:04 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Te - dryck

Att dricka kaffe är nästan som en mänsklig rättighet i Sverige.

Att lyckas få ett riktigt gott kaffe tillagat med alla finesser som finns idag därutöver till ett bra pris är fullt möjligt nästan i varje gathörn. Men att dricka te däremot är inte lika enkelt dvs att få ett välgjort och gott te är ytterst sällsynt. Ofta finns påsarna inte ens med grönt te, ofta är lösblandningarna smaklösa. Löstet byts kanske inte ut så ofta och det gamla hamnar i botten och påverkar det nya som fylls på. Står löstet dessutom framme så att kunden själv får fixa sin kopp, öppnas det ofta på burklocken och grävs och sniffas däri. Det är inte sådant löste som lockar.

Precis som syderuropéer och nedåt vet hur en kaffeböna mals med kärlek, är det en viktig procedur att hälla den värmda mjölken rätt i en cappucino.

Det är heller inte för inte det finns långsamma cermonier med tillagningen av grönt te.

Vi var några som sågs över en fika på café Weindels.

Två av oss dricker inte kaffe eller svart te.
Det fanns inga påsar med grönt te.

Det fanns ett grönt te i lösvikt (parfymerat).

Vi knorrade vagt att det var svårt att välja (som mellan pesten eller koleran) och då fick vi en överraskande läxa om te.
Felaktiga argument gjorde mig aningen upprörd, men särskilt upprörd blev café-killen på oss dvs två besökare som bara ville dricka ett gott te till vårt fika på ett café. Det hör till vanligheten att teutbudet ser ut så här och det här konditoriet är på så vis inget undantag. Till saken hör ockå att just Weindels hör till ett av våra favoriter i Hornstull, men café-killen hävdade att han kunde det här med te och i samma andetag serverades ett grönt te i skållhett vatten. Generellt brukar man säga att tre gram te per kopp är lämpligt oberoende av vilket te det rör sig om. Den stora skillnaden gäller temperaturen på vattnet. Ju mindre oxiderat och ju finare kvalitet desto lägre temperatur och längre dragningstid. De flesta svarta teer bör tillagas med vatten så nära kokpunkten som möjligt medan 70 grader är ett riktmärke för gröna teer. Temperaturen för oolongteer beror på oxidationsgraden. En del oolongteer är bara lätt oxiderade och då räcker 80 grader. Detta är bara riktmärken och många tesorter har speciella traditioner exempelvis om teet ska dra under lock eller inte och regionalt förekommer stora variationer.

Stämningen blev snart lugnare när vi slagit oss ned med våra semlor.

En av oss med grönt te i lösvikt (parfymerat), en med svart te i påse och en nöjd med bryggkaffe.
Att nöja sig med kaffe som stått på värmeplatta kan idag nästan ses som ett pitoreskt inslag om så man vill, men visst får även kaffedickare stå ut med simpelt kaffe. Ibland. Trots allt finns stora valmöjlighet. Som tedrickare förväntas man gilla läget. Alltid. Annars är man snobb.
Om man därutöver föredrar påste (ute på café) för att tet är väl förslutet i sin förpackning och på så vis kan överträffa te i lösvikt, oj, det kan väcka riktigt ont blod. Precis som förtroliga samtal kan väcka ont blod för dom som inte får vara med och att Slovakisk språklag väcker ont blod bland ungrare och att ont blod inte bör vara den vätska som cirkulerar i djurs och människors blodådror och att man skänker blod för att vändningen kanske kommer med just den påsen med blod som kan innebära skillnaden mellan liv och död och att i det här liv vi lever nu vill vi fylla med gott t ex ett riktigt gott te. Idén med att förpacka te i påsar, kom från teimportören Thomas Sullivan i New York för drygt hundra år sedan (1908). Han förpackade sina varuprover på olika blandningar i tvågrams silkespåsar. Mängden visade sig ge exakt rätt arom, styrka och färg till en kopp te. Meningen var att de bara skulle användas för transporten av teet, istället trodde kunderna att påsarna skulle användas till att förenkla tillagningen. Jag ska snart bo i New York ett helt år och hyser god förhoppning att där hitta ställen med välgjort, gott te. Sullivan fick för övrigt ingen större ära av sin idé, men än idag fyller en av världens största teproducenter sina påsar med precis 2 gram.

Helgen innan var vi några som gick förbi sportcafét på Verkstadsgatan.
Vi kände kaffedoften redan utanför och gick in.
En av oss fick en angenäm variant av kaffe.

Två av oss dricker te.

Det fanns te.

Svart.
Lipton.

I påse.

30 kronor koppen.
Dyrare alltså än det välgjorda kaffet.

Vi drack juice i stället.
25 kronor flaskan.

Att dricka gott te är lika viktigt för mig som för många med kaffet. Grönt te innehåller rikliga mängder nyttiga antioxidanter och en mindre mängd vitaminer och mineraler. Vissa tycker att grönt te är bittert (precis som när man lär sig att tycka om kaffe eller vin kan det ta en viss tid). Den som smakat men inte gillat grönt te har förmodligen smakat ett te av låg kvalitet eller te som fått dra så länge att det blivit beskt. Så smakar ofta te som serveras på café.
Att fika ute stillar helt enkelt inte mitt tebehov. Jag får gå hem och fika en gång till.

Marja-leena Sillanpää.

De fikavänner som jag nämnt i terecensionen utgör en skara personer som av olika skäl berikar mitt liv. Varma tankar till Anna Koch, Pär Thörn och Leif Elggren.

2011-03-05 @ 12:22:37 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

The Fall - utställning.

Johanna Gustafsson Fürst

Fallet/The Fall

26/2-13/3 - 2011
Galleri Niklas Belenius

Johanna Gustavsson Fürst har deltagit i en lång rad utställningar de senaste åren, men jag har valt att koncentrera mig på enbart den pågående; The Fall.

Fall, tyngdacceleration av en kropp med eller utan luftmotstånd.
Fritt fall, fall helt utan luftmotstånd.
Färdigheten att falla säkert.
Ett föremål som faller i luft utsätts för luftmotstånd som dämpar accelerationen. Om fallet sker i vakuum där inget luftmotstånd finns, kallas det fritt fall. Detta uttryck används alltså felaktigt för fall utan fallskärm. En skärm är en anordning för att skydda oss mot störningar eller mot ljus eller insyn eller mot stänk (då kallas det stänkskärm) eller mot gnistor. Skärm kan bland annat finnas på mössor.

På utställningen The Fall finns bl a en skärm. En bit av en vägg med ett stort hål. Det skulle kunna se brutalt ut, men hålet utstrålar på ett konkret vis... skönhet. Det finns en viss tvekan att använda sig av ett så belastat ord i konstsammanhang, men så är det ofta med Johanna Gustavsson Fürsts skulpturer och installationer. Grova grepp på rena enkla material skapar en märklig tjuskraft. Hålet i väggskivan har inget med aggressivitet att göra; för mig handlar det om en form av självklar poesi.

Jag vet numera att det finns en berättelse i varje grepp som Johanna Gustavsson Fürst gör. Allt som kan se ut som en slump är i själva verket en skulptörs förhållningssätt till material och innehåll. Men av tidigare erfarenheter vet jag att något går förlorat för mig personligen om jag får veta för mycket. Jag tycker om hemligheterna som göms i varje del. Ett stort galonstycke med en rad träbänkar framför får mig att tänka på jumpasalar; dofterna av sockiplast och illtjuten när man inte fick nudda golv i ett skeppsbrott. Några snitt i en duk med en pälsfäll som hänger över målningen påminner om en outgrundlig längtan till stillheten i en stuga helt utan ström eller grannar i Iso Kuusijärvi.

Men det finns en historia som återkommer under vernissaget, en historia jag ändå gärna tar till mig, först från galleristen och sedan från konstnären. Det är en vacker bild som kommer upp, med den röda väggen i blickfånget som utgör en kraftfull fond. Det handlar om en helt annan tid då politiken främst tillhörde folket, det handlar om Kina, det handlar om mamma och ett rött lakan som kastas i vinden och det handlar slutligen om utsträckta händer som vinkar tillbaka med vita näsdukar. Att vinka med vit flagg är tecknet på fred. Trots detta sköt Israeliska soldater olagligt ihjäl civila under Gazakriget som vinkade med vita tygstycken. Bland dem fyra barn.
Under min vistelse på vernissage av The Fall vistas just fyra barn i rummet. En av dom har blå färg i ansiktet. Färgen kommer från en altarliknande del av installationen. Senare på kvällen är jag på Fylkingen och hör "Altar of Flies" och inser att ingenting är fullständig slump i detta liv som är vår verklighet.
Johanna Gustavsson Fürsts utställning hänger med mig på Ideals clubscen och musiken jag drabbas av, med de mest angenäma effekter som tillfredsställande noisemusik har, hänger alltså ihop med utställningen The Fall.

(Fast ingen mer än jag vet om det. Ännu.)

Marja-leena Sillanpää.

http://gustafssonfurst.se
http://idealrecordings.com
http://www.fylkingen.se

2011-02-27 @ 11:51:05 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

tatuering - konst

Nytatuerad svala på arm.
Armen sitter på Joachim Nordwall.

Svalan är en fågel.

Svalor förekommer över alla delar av jorden med undantag av Arktis och Antarktis. Man brukar säga att svalor kan spå väder. Orsaken till detta är att de insekter som svalorna äter stiger högt när luften är klar, men håller sig nära jordytan vid mulet väder. Svalans sång är ett glatt kvittrande, som ofta slutar med något som påminner om su-siir med den andra tonen högre än den första med sjunkande tonhöjd. En tonhöjd är ett ljud, en klang eller ett sätt att tala. Det kan även vara en färgton, en nyans som skiftar i en tatuering. Tatuering är en beständig målning av huden genom penetration av nålar doppade i färg. Denna teknik kallades Tattoe som senare blev tatuering. I den första tekniken spetsades djurben till vassa nålar som man slog in i huden med en liten hammare. Tatueringar har funnits i tusentals år runt om världen. I västvärlden var det under lång tid nästan uteslutande sjömän och kriminella som bar tatueringar till dess att det åter blivit ett mode. Luffarprickar tatueras på egen hand och ska vara placerade för att kunna döljas när man håller tummen mot pekfingret. På min högra handled sitter tre naturliga prickar som påminner om luffarnas.

Konstnären Santiago Sierra anlitar nödställda människor i en rad verk till att utföra handlingar med syftet att klarlägga samhällets uppdelande i "vi" och "dom utanförstående". Aktionerna fungerar ofta som installationer, men dokumenteras också i form av foto och film. Till "160 Cm Line Tattooed on 4 People" värvade Sierra heroinberoende prostituerade från gatan. De tatuerades med en linje på ryggen i utbyte av en sil heroin.

För över tio år sedan hörde jag talas om en finsk konstnär som tatuerade grisdelar. Tatueringarna ställdes ut i frysdiskar. Den belgiske konstnären Wim Delvoye tatuerade istället levande grisar. "Art Farm" hade syftet att höja värdet på grisar litterärt. (Wim Delvoye sägs vara vegetarian). Det sägs att tatuerartekniken går utmärkt att öva på bananer och därmed behövs inte våra eller grisarnas skinn.

"Skin" är en novell skriven av den amerikanska författaren Shelley Jackson. Den publiceras med varje ord (2095 stycken) tatuerat på frivilliga personer världen över, ett ord i taget.

Hennes första novell "The Melancholy of Anatomy" kan osökt förflytta tankarna till en annan tjusig titel. "Departure of Melancholy" är en antologi från 2008 och på cd´n finns flertal nämnvärda ljud t ex en gråterska av Peter Cederblom och ljudet av fallen från olika broar i Stockholm av Petra Axelsson.

I installationen "Nio kyrkogårdar" på textutställningen Gråzoner (Ystad konstmuseum) hösten 2010 visades bl a denna svala (se bild).

En jäkligt fin tatuering på en trevlig arm är just en svala (se bild).

En av de minsta sitter på min vänstra axel är ett älvkors (utan bild).

Älvkors är ett tecken på att jag ständigt vakas av en ande.

länkar relaterade till recensionen:

http://web.comhem.se/elggren/fer/fer_departure.html

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3275&grupp=6556&artikel=2776332

2011-02-21 @ 22:41:47 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ilmar Laaban - poesi & ljudpoesi

Ankarkättingens slut är sångens början av Ilmar Laaban.

Ljudpoesi 1944-1993. (1998)

Utgiven på Kalejdoskop förlag i samarbete med Fylkingen.

Förord av Sune Nordgren och introduktion av Teddy Hultberg.

Titeln i blänkande koppar på mossgrön botten. Botten kan avse den nedre eller undre sidan av något i motsats till toppen. "Vi ses på bottenplan" var en installation med teckningar som visades i samband med utställningen "I stället för ljud" på Röda sten i Göteborg 2006. Där uppstod betagenhet, tycke, vänskap, intresse, ömhet och tillgivenhet. Vi kan även kalla det för en förälskelse som raskt tog en djupare vändning. Det var inte just då jag hörde talas om Ilmar Laaban, men det var sannerligen början på en grundsten, en tårtbotten, fröet eller förordet som tog ny sats i livet i motsats till slut.

Ankarkättingens slut är sångens början av Ilmar Laaban är påkostad i det lilla formatet. På cd´n läser en mansröst poesi precis på det där sättet man inte vill höra poesi läsas. Hopplöst, men... ändå. Efter ett tag, redan i det tredje ljudstycket, infinner sig något trots allt. I samma stund ändrar omslaget skepnad. Koppar mot mossgrönt är kanske inte alls så dumt?

Ankarkättingens slut är sångens början innehåller femton ljudupptagningar av dikter som Ilmar Laaban framför själv presenterat tillsammans med en booklet; en liten inbunden bok på ca 50 sidor. Dessa innehåller handskrivna texter och foton på författaren/ konstnären Ilmar Laaban. En ganska märklig eller "kufig" person får man känslan av, så vem var han? Det står inte särskilt mycket om själva författarskapet på Wikipedia, men det finns omfattande texter bl a av Teddy Hultberg i boken för bättre inblick.

Den första uppläsningen heter "Att leva fritt eller dö" och Ilmar Laabans sätt att säga "dö"... och i "i revolutionens snö" finns ett vibrationsljud... och kombinationen av franska, estniska och svenska låter stundtals som polyglot... och så fotot på honom uppe i Notre Dame taget 1981... allvarligt ser han mot kameran eller Aino... och det handskrivna ger oss en möjlighet att hänga med likt egensinniga noter... och så ibland i vissa stycken kommer jag att tänka på Tony Clifton och då blir det riktigt kul...!

Det har berättats långt innan jag fick möjlighet att lyssna på denna cd, att han hade ett speciellt sätt att läsa sina texter på, att det lät som ett eget språk. När jag fick höra korta imitationer så att jag skulle förstå (man kanske kan beskriva det som att man har en bit het potatis i munnen samtidigt som man försöker få fram orden) så låter det egentligen inte alls som på cd´n. Har man inte tagit med det mest extrema? Och i så fall; varför inte... Jag skulle vilja höra mer av just det.

Ilmar Laaban dog år 2000, 79 år gammal. Det har sagts mig att han slutligen talade precis som sina uppträdanden, efter en stroke. Att han liksom blev sin egen poesi. Jag önskar att det alltid fick sluta så.

Marja-leena Sillanpää.

2011-01-24 @ 20:19:36 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lesley Gore - You Don't Own Me

Lesley Gore var en av de största kvinnliga popartisterna under det tidiga 60-talet. Hon slog igenom som 17-åring, men denna recension har inget med det att göra. Det har istället just med Lesley Gore i just den här låten att göra; You don´t own me.

Att vara Lesley Gore - You Don't Own Me, kräver inte en särskild sångröst eller att uttrycka vackra ord likt klyschor. Att vara lite Lesley Gore - You don´t own me, är att vara sig själv t ex att klä sig i precis vad som helst och ändå vara fullständigt trovärdig.

Det finns en paroll som är Lesley Gore - You Don't Own Me som Grynet (Elin Ek) myntade "Ta ingen skit".

Det finns en annan paroll som är Lesley Gore - You Don't Own Me som Sten Hanson myntat "Skärp dig för fan".

Det handlar alltså inte om att vara eller se ut på ett visst sätt. Det borde egentligen inte ens handla om att ha ett visst kön. Alla skulle kunna bli Lesley Gore - You Don't Own Me, men det är säkert en fördel att redan ha en hel del av det i ryggraden tidigt. Se och hör den om och om igen, det är något med hur hon sjunger texten. Det kan ses som banalt bara för att det är popigt 60-tal och en ung tjej med tillgjorda lockar som sjunger. Men det här är viktigt. Gifter kan lagras i hårstrån i åratal, men vi har alla chanser att ändra på allt med avgiftning. De flesta människor är ovilliga att kompromissa om sådant de tycker är rätt och riktigt. Värderingar är i regel väldigt permanenta och har ofta grundlagts tidigt i livet. Och kanske har man investerat för mycket i sina övertygelser för att ge upp dem. Samtidigt: får någon tillfälle att bearbeta även det man länge tagit för givet och hållit som sant och gott, kan vederbörande vara öppen för en omprövning om man har något att vinna på detta och om man erbjuds en möjlighet att ändra sig utan att det känns förnedrande. Det vi alla vinner med att bli mer Lesley Gore - You Don't Own Me, är att det inte behövs några knytnävar eller höjda röster som gapar ner med gubbarna. Vi kan samsas, jo visst, vi kan samsas. Om alla förstod att vi har alla samma värde, att ingen äger någon annan, att alla ska kunna uttrycka sig... då blir alla precis alla vinnare till slut.

Att äga anses fint i vår tidsålder. Men att vara ägd; hur skulle det kännas?

äga	subst. ägovidd, besittning, mark, tomt, teg, lott, fastighet, egendom verb 1 rå om, ha, inneha, besitta, förfoga över, råda över, ha i sin ägo, vara ägare till 2 vara berättigad att, få 3 ägarum hända, inträffa, försiggå, ske

Jag känner tre personer som lever på var sitt håll. Jag skulle tro att de är ovetande om varandra, men de har en sak gemensam; de är Lesley Gore - You Don't Own Me. Det handlar om självständiga personer med integritet och en obunden position tack vare ett gediget kunnande på sitt område. Det handlar om personer som har förstått vitsen med relationer och det fina med livet i samarbetet med andra.

Se det här klippet på youtube

http://www.youtube.com/watch?v=CmOrWG2FTbg&feature=player_embedded

och ditt liv kanske får ett nytt skimmer. Kanske är även du Lesley Gore - You Don't Own Me?
Om du vill får du låna mina; Sophia Söderqvist i Göteborg, Sara Elggren i Stockholm eller Jenny Högström i Skåne. Det här är nämligen personer man vill ha i sitt liv på ett eller annat sätt.

Marja-leena Sillanpää.

tack	tacksamhet, erkännande, erkänsla, uppskattning, gottgörelse, gratifikation; tacksägelse, lov, pris

2011-01-04 @ 13:10:40 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Miesten vuoro - Film

På svenska; Den nakna mannen.

Regi; Joonas Berghäll, Mika Hotakainen.

Längd; 81 min,

Premiär; 20 Augusti 2010.

För att vara helt öppen med innersta tankar (sådant som berör oss djupast dvs händelser som påverkat ett helt liv som i Miesten vuoro) behövs värme. Värmen från en medmänniska, värmen från sauna-aggregatet eller värmen från en klunk koskenkorva. Filmen har tagits emot väl i Sverige som en ovanlig film, men det här är egentligen inga konstigheter för oss som är födda på andra sidan vattnet. Där sjungs finsk tango med blottad bringa, t ex "Satumaa" som betyder sagoland, vilket underförstått beskriver dödsriket.

Det kan tyckas underligt att vilja förstärka bilden av det stereotypiska som redan präglar synen på det finska, men no voi se ihana ongelma när även de hoppfulla samtalen färgas av vemodighet. Det vemodet finns i oss alla och är inget som man bör förneka. Varken för en finne eller en svensk.

Vemodet är en vän som hälsar på.

Längtan gör så att vi gråter.

Längtan gör så att vi mår bra.

Julen är en tid för vedeldad sauna på landet och
med blöta ögon sover jag i min döda mammas säng.

God jul.

Marja-leena Sillanpää.

satumaa*kustantamo är ett förlag som startade 2007 med kopplingar till tangon Satumaa.

http://www.myspace.com/satumaakustantamo

2010-12-21 @ 20:59:18 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

mangez moi - agnès desarthe

Titel: Ät mig
Originaltitel: Mangez-moi
Författare: Agnès Desarthe
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Sekwa Förlag

I bästa fall gick mina tankar under min läsning av Ät mig till filmen Amélie från Montmartre och det var inte en film som tilltalade mig. Någon har skrivit att det är en trevlig "kvinnlig" bok som gör oss hungriga på mat, vilket får mig att rysa.

Huvudpersonen Myriam beviljas ett lån fast hon ljuger om att hon är kock (!) och öppnar en restaurang för att glömma något skamligt i hennes liv. Restaurangen, där hon både bor och arbetar, heter Hemma hos mig och sägs vara en plats för dröm och verklighet, där hon för en slags dialog med levande och döda. Det skulle kunna lura oss att tro att det här borde bli intressant eller rolig läsning, men det finns inga sådana dialoger i boken. Det som då och då låter tjusigt är ytligt skrivet och går därmed förlorat.

"De levande fortsätter att umgås med de levande. De döda som har lämnat oss är hos de döda. Men så enkelt är det inte. De döda finns också hos oss, på sitt sätt. De talar till oss, de gäckar oss genom att besöka oss i drömmen, de skymtar bakom de välbekanta anletsdragen hos en främling vi möter på bussen, de ger sig till känna."

Det här är erfarenheter som är mig väl bekanta, tro mig, men Agnès Desarthes ord försvinner i något genomgripande ljummet. Det finns ett annat exempel efter bara några sidor i boken;

"Trots att jag bara ska dö en gång kommer jag under den tid jag fått mig tilldelad att ha levt en rad olika liv, om än med vissa gemensamma drag." Det är vackert och genomtänkt. Man önskar att det hade fått utrymme att fördjupas, men ansatsen drunknar i en rad jag-meningar som slutar med "Jag var galen". Hon gör sig ett bad i diskhon och försöker få läsaren förtjust i tanken. Myriams sätt att vara ska väl uppfattas som charmigt på något vis, men formen är ointressant. Det som skulle kunna bli en riktigt bra historia ryms på sidorna 121-130 och 224-226.

Som ett slags tidsfördriv blev det trots allt en text som heter mat.

"Äggvitor, degknyten, kolasås, mjölk, mat, mat, mat, soppa, koriander, citron, spiskummin, blekselleri, körvel, ägg, grädde, citron, vitlöksfrästa, grönsaker, tomattärningar, soppa, buljong, frukt, mjölk, sky, dessert, maten, päron, paj, chokladpaj, peppar, dessert, degen, chokladen, päron, smeten, chokladen, mat, salvian, chokladsmet, päronen, päronen, pepparkornen, peppar, kryddkornen, frukt, mangoldpajen, gräslök, pajkanter, salladslök, aprikoser, avokado, mat, bröd, såsen, potatis, mat, mat, maten, björnbär, smörfrästa musseroner, russin, mat, aubergine, färskost, mat, brödsmulor, ströbröd, bröd i äggvita, bröd, ris, pasta, grönsaker, krydda, tabasco, tabascon, mat, mat, purjolök, alg, tomater, mat, mat, mat, sallad, tryffelvinägrett, örten, sallad, sallat, smör, deg, citroner, romansallat, ruccola, mat, ruccolan, ruccola, avocado, frukt, ost, sallad, ört, dill, salladen, sås, mat, soppa, mat, salladen, timjan, vinägretten, grönsaker, mjölk, grönsakerna, grönsaker, mynta, delikatess, kronärtskockor, bönor, kryddor, ägg, mjölet, kryddor, timjan, rosmarin, persilja, koriander, gräslök, salvia, kryddorna, rosmarinen, gräslöken, örterna, örterna, såsen, jordärtskockor, harcots verts, gräslök, maten, laga mat, smördegsinbakad, murkelsås, mat, våffel, crépe, bär, frityr, grönsak, scharlottenlök, scharlottenlöken, lök, vitlök, rosmarin, parmesan, bladpersilja, peppar, såsen, tomatsåsen, citronskal, basilika, olivolja, mandlar, tomatsåsen, mat, mat, sallad, rotfrukter, grönsaker, kryddörter, morot, potatis, gurkan, svampen, gurkan, bönorna, rödbetorna, avocado, grapefrukten, grädde mangolden, grönsaker, salladen, champinjoner, gurka, sallat, körveln, citronsaft, dressingen, mat, mat, kryddstarkt, rödbetorna, valnöt, mangold, peppar, soppor, rödbetorna, gurkskiva, mjölk, bandspagettin, desserterna, plommon, mandelpaj, hallonmousse, mandel, grapesoppan, champinjonsalladen, mat, grönsak, salvia, chokladtårta, grönsaker, kakor, soppa, dessert, grönsaker, soppa, brödet, mat, maten, mat, mjölkig, apelsin, mat, mat, ägg, pommes frites, mackor, morötter, grönsak, grönsaker, mat, morötterna, sallat, mat, sallat, osten, smöret, sockret, smöret, morötterna, mat, ost, mjölk, mat, sockret, mat, mat, jordgubbsskum, svamp, gurka, mjölk, smördegskanapéer, honung, nougat, petit chouer, maräng, rättika, brie, majsen, majs, mat, mat, mandlar, snabbmat, pommes frites, mat, mat, mat, smör, majs, formbröd, vinägrett, morötterna, soppa, lök, fruktpuré, getosttimbaler, örter, oliver, maten, maten, mat, maten, ananas, ananas, mat, grönsak, skorpa, bladselleri, mördegskakor, fikon, vaniljsabayonne, vitlök, mat, mangold, farinsocker, druvor, ris, fruktköttet, druva, druvor, salt, druvan, mjölk, mango, lök, marshmallows, choklad, smörgåsar, smörgåsar, ägg, mat, smördeg, kryddningen, salt, peppar, krydda maten, anis, sallaten, formbröd, pålägg, kaka, smörgås, maten, äpplet, lök, silverlökar, lök, lök, sötlök, fikon, fikon, ärtor, mat, sallad, dressing, fikon, mördegskakor, maten, desserten, risgrynsgröt, dessert, palmhjärtan, kapris, sojagroddar, mat, mat, mat, piroger, desserterna, maten, maten, sallader, sallader, mat, mat, aubergine, paprikasallad, ostknyten, salt, potatissallad, spansk peppar, kronärtskockor, apelsin, kummin, bondbönor, mat, koriander, grönsak, krydda, gurkmeja, oregano, vallmofrön, vitlök, svartkummin, röda och svarta bär, pinjenötter, oliver, citroner, ris, örtkryddor, sallad, majs, kryddörter, smör, smör, paprikor, paprikor, ägg, ägg, tomatbit, brödskivan, mat, getost, mat, tomattärningar, zucchini, mjöl, smöret, pepparkaka, soppa, soppa, päronskivor, potatis, dessert, lökmarmelad, rosésallat, honung, kapris, sallad, vitlöksfräst paprika, aubergine, salladen, grönsaker, svamp, lingon, potatismos, bröd, anis, mat, mat, mat, maten, grönsaker, karamelliserad, créme fraiche, ost, mat, mat, spenat, kastanjemousse, pepparkaka, grönsak, vitlök, glasört, mat, mat, apelsin, grapefrukt, salvia, morötter, klementin, klementin, potatis, persilja, peppar, korianderkorn, krydda, morötter, katrinplommon, smörgåsar, grönsaker, grönsaker, kålhuvuden, purjolökar, mangold, pumpor, ägg, pumpor, squash, rovor, grönsaker, linser, smörbönor, kikärter, mjölk, dessert, get och fårmjölk, grädde, mat, yoghurt, hallon, röda och svarta vinbär, sallad, citronen, citronen, gröt, sylt, bönor, ägg, lakrits, senap, nässlor, choklad, timjanhonung, rabarber, enbär, mat, mat, äpplen, gurkskal, mat, ostbaguetter, banan, frukt, bananer, körsbär, kronärtskockor, tårtan, äppel, frukter, persikor, aprikoser, körsbär, ost, kakor, vinbär, bananer, hallon, tomater, bröd, svamp, svamp, olivolja, vinbär, svamp, svampen, pålägget, marmeladmackor, salvia, grönsaker, småpotatis, kräm, citron, potatisskal, maten, bakverk, mat, körsbärssylt, smörgås, päron, svamp, dubbelmackan, ostar, blåbärsmousse, maten, mat, mat, mat, mat, mat, pajer, chokladtårta, valnöt, citronglasyren, nöt, kanel, farinsocker, vallmokakan, sparris, pumpasoppa, mandelmjölk, tårta, schwarzwaldtårta, apelsin, apelsin.”

Marja-leena Sillanpää.

publicerades i Tidningen Kulturen 9/12 2010.

2010-12-12 @ 08:33:09 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Utsmyckning - Ulf Lernhammar

Utsmyckning: Ulf Lernhammar.

Plats: Järntorget, Örebro.

Utsmyckningar är olika estetiska rörelser som läggs till utan att störa stegrytmen eller riktningen i tangon. Det kan även fungera som beskrivning på en utsmyckning som betyder förskönande, dekor, utsirning, garnering, ornament eller prydnadsmönster. Offentliga utsmyckningar ska ofta passa en allmän smak och den allmänna smaken tycks vara tam enligt de som bestämmer om vad som får synas på allmänna platser. Som om det inte litas på att människor i allmänhet har omdöme nog och besitter ganska välutvecklade estetiska sinnen om vi bara får chansen. Ibland blir det ändå påträngande konstverk som gapar till oss, stygga, som man inte ens kan värja sig mot. Ibland, men det är faktiskt sorgligt sällan, blir man glad. Stillsamt glad, som när solen tittar fram, precis varje gång man går förbi. En sådan utsmyckning finns på torget i Västra Skogen av konstnären Roland Persson (Schlaraffenland). En sådan utsmyckning finns också nu, i form av en nyinvigd liten byggnad, på Järntorget mitt i Örebro gjord av konstnären Ulf Lernhammar.

Ulf Lernhammars utsmyckning är verkligen godis för ögat och det är likafullt ett intelligent verk med flera bottnar. Den utsmyckade byggnaden ser behändig ut som kan liknas vid en låda för leksaksklossar eller en karamellask, men är samtidigt en offentlig toalett. Toalett är även synonymt med klädsel; att göra toalett, att klä sig. Runt Järntorget åker bilar, passerar eller parkerar runt platsen. Byggnaden är klädd med större plåtbitar, lackade precis som bilarna dvs bilplåtar i olika färger. Helt enkelt som stycken av bildelar kan man säga från den parkering som fanns här tidigare. Hörnen är rundade vilket förstärker intrycket av att det är lätt att runda byggnaden; den står där den står, stadigt, men samtidigt med en känsla av fart och lätthet. Ulf Lernhammar har dessutom förankrat den här platsen till sin egen ateljé; det finns ett samband där emellan, likt en osynlig sträng från och med idag. För det som gör en offentlig utsmyckning riktigt bra, är när den både är förankrad i konstnärens arbeten och samtidigt har kopplingar till platsen. Utsmyckningar ska tålas att ses på år efter år utan att vi tröttnar. Vi kan passera utan att ens se utsmyckningen när vi är inne i egna spännande tankar, men att vi andra dagar ivrigt ser ditåt så fort vi närmar oss platsen. Kanske med växande förståelse och nya infallsvinklar med tiden. Så ska en utsmyckning både smälta in och kittla våra blickfång. Det är alltså helt andra kriterier än vad som gäller i ett gallerirum.

Vad är det som gör att man kan se på en rutig, randig eller prickig målning hur länge som helst, liksom fastna, utan att tröttna. Ulf Lernhammars målningar skulle kunna avfärdas som allt för enkla, men han har själv gett oss svar på sinnets iver som vill fortsätta titta och på så vis växer målningarnas hållbarhet med en titel som ”Ikon”. Ikoner är helgonbilder eller en symbol som är tecken, emblem, märken, en sinnebild eller metaforer. Ett piktogram alt. ikon kan vara ett skrivtecken som representerar ett objekt eller begrepp genom en, oftast förenklad, illustration. Piktogrammen används eftersom de förstås av alla människor oavsett språk, exempelvis symbolbilden för herr- och damtoalett!

Ett annat ord på en återkommande titel i Ulf Lernhammars arbeten är ”Strip”. Om man slår upp det i svenska ordboken finns inga förklaringar, men i engelskan däremot. Det betyder strippa dvs att klä av sig, plocka bort, skala av, ta ifrån, remsa, list, skena, tecknad serie och dräkt! Man börjar inse hur lite slumpen har att göra med Ulf Lernhammars förhållningssätt till det han gör...? Eller kanske snarare hur fint slumpen får gå hand i hand med tanken, det genomtänkta. Vi får spontant slå följe med Ulf Lernhammar på en vindlande tur, så ta ett djupt andetag för här följer en lång mening som antagligen bara beskriver en liten del; det är kanske inte möjligt att förklara varför en lång radda med färgglada sträck som bildar en bård som ser ut att sväva i hörnet av rummet över gigantiska teckningar med lätta streck som vi kan låta oss lyftas med och sväva bort en smula in i något jo jag skulle vilja kalla det för evighet nej det kanske inte är möjligt att förklara, men vi förstår precis. Allt sker på ett undermedvetet plan, numer även när vi passerar Järntorget i Örebro.

Marja-leena Sillanpää.

Det finns förmodligen många anledningar till att ta sig till Örebro om man inte bor där, det finns all anledning att tro att man samtidigt behöver utföra vissa behov. Förutom att det är stiligt att se Ulf Lernhammars utsmyckning, väntar ännu en upplevelse innanför dörrarna. Åk dit så får du veta.

2010-12-10 @ 01:43:19 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Balroynigress - musik

Dress the Ship in Black

2010

Shampoo & Champagne

2007

Utgivna på Kning Disk.

Att klä ett skepp i svart, att vara klädd i svart...

Klädreglerna för begravningar är fortfarande oftast svart. Att vara klädd i svart får oss att verka längre och slankare. Svart kan definieras som frånvaron eller som närvaron av alla andra färger. Orsaken till att något verkar svart för ögat är att inga synliga färger reflekteras. Svart kan ge uttryck för styrka, elegans, död och mysterier. Förr bar präster endast svart. Prästen är den som sägs fungera som förmedlare mellan människa och gud. Svart representerar det ursprungliga tomrummet som associeras med rädsla och även det okända, eftersom mörker förhindrar seende. Ordet svart är ett lånord från tyskan, men på spanska och flera romerska språk heter svart negro. Ordet ”neger eller negress” är en föråldrad beteckning idag för mörkhyad person. En association som återfanns i en del av Indien, är synen på svart som det allra vackraste, men i den västerländska kulturen ses svart som sorgens och allvarets färg. Svart har kopplats samman med revoltörer, anarkister och inom punkrörelsen klädde man sig fullständigt i svart. Anarkismens svarta fana var från början en sorgefana. Det berättas att någon tog av sin svarta sidenunderkjol inför en demonstration i Paris 1883, hängde den på ett kvastskaft och anarkismen hade fått sin flagga! Svarta fanor är skriven av en tämligen arg August Strindberg och Bo Cavefors ger ut nya nummer av tidskriften Svarta Fanor. "Den Lila Svarta" är en aktivisthandbok som bland annat innehåller instruktioner för hur man försvarar en demonstration mot polisinsatser. Icke att förväxla med "den lilla svarta" som ursprungligen lanserades 1926 av Coco Chanel.

Allt har med Balroynigress och musiken i Dress the Ship in Black att göra. Det handlar om förhållningssätt som jag ser det, om konsten som ingång, om det som har med mer än sin egen betydelse att göra och om lusten när Erik Jeor gör musik. Musiken ligger i lager som skickligt ändrar riktning och när rösten skevar, nästan brister då njuter jag som bäst. Bitvis handplockas t ex Joachim Eckermann för musiken eller Simo Brotherus för text. Jag vet inte exakt vem som tillför vad, men rimligen finns underströmmar som påverkas av Elvire Soyez närvaro. För samtidigt som skepp är en boktryckarterm för en plåt för förvaring av uppsatt text, delar ett annat skepp av byggnader med kolonner, pelare eller liknande. Det är en vanlig indelning speciellt i kyrkobyggnader med mittskepp och sidoskepp. Skepp liksom Ship to Gaza för de mänskliga rättigheterna som faktiskt tar sig dit där det verkliga förtrycket pågår, medan skeppet af Chapman däremot har legat för ankar vid Skeppsholmen sedan 1937. Erik Jeor studerade konst strax intill 70 år senare. Balroynigress berättar för oss om allt detta; om allt som är möjligt och det är jäkligt trivsam lyssning som funkar om och om igen och, föreställer man sig, år efter år. Dress the Ship in Black är Balroynigress andra album som ges ut på Kning Disk. Balroynigress passar för övrigt fint där med andra utgivningar av unga män t ex Misophone eller Voice of the Seven Woods. De utmärks av självständiga, lågmälda och individuella röster med personligt story-telling som sammanhänger i behagliga melodier. (Tur ändå att Kning Disk ger ut en överraskande stark röst också, likt en kronjuvel finns Anna von Hausswolff). Balroynigress däremot tar inte i så man smäller av nere från gravar. Balroynigress musik följer vindarna inifrån dunkla vrår ut i de öppna vidderna och upp bland molnen, för att landa en stund på våra axlar. Det känns inte tungt, så vi lyfter.

Marja-leena Sillanpää.

Balroynigress egen beskrivning:

Take the time to bless

your surrounding mess

whatever your home address

you've got of it in excess

get off your bench press

it won't lift your distress

you need to confess

talk and express

with sweat and finesse

not to impress

on your local noblesse

but to obsess

your right to possess

a garlic press

don't repress

your yearn for success

don't suppress

your eagerness to undress

unless you need to stress

your right to sleep in your wedding dress

nevertheless

call for the pony express

to bring you the latest from Balroynigress!

Balroynigress uppträder och Dress the Ship in Black släpps 11/12 på Söderhöjdskyrkan. Om du får plats på någon kyrkbänk kommer du säkert att få en oförglömlig kväll!

Erik Jeor - sång och gitarr,  Marcus Palm - sång och gitarr,  Ylva Ceder - sång och synt, gitarr , Patric Thormann - sång och bas,  Pontus Langendorf – percussion,  Magnus Olsson – trummor,  Elvire Soyez - scenografi.

(Konserten börjar kl 20:30. Inträde 50 kr. OSA till [email protected])

recensionen publicerad 6/12 : http://www.tidningenkulturen.se

2010-12-06 @ 01:23:02 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Pär Thörn - bok

Alla platser där du inte läser detta

Utgiven på Rönnells Antikvariat

fy fan vad bra

finns naturligtvis att köpa på Rönnells (www.ronnells.se)

fy fan vad bra

recensionen funkar lika bra som recension på alla Pär Thörns böcker som utkommit innan den här och säkerligen även kommande

2010-12-02 @ 23:39:19 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

kött - dött

Vi består av kött. Vi, alltså alla människor och djur.

När vi dör ruttnar köttet (eller möjligen torkar) vårt blod försvinner och endast skelettet kan bevaras i evighet. Likmaskar är ett samlingsbegrepp för de vita fluglarver som man kan hitta på eller i döda. Dessa utvecklas från äggen av framför allt spyflugor som lockats till den döda kroppen av nedbrytningsämnen som bildas när död vävnad bryts ner.

Det är en gåta hur vi människor förmår oss till att fortsätta att stoppa kött i munnen med tanke på vad vi vet idag. Samtidigt som vi äter vissa, är andra djur till för vårt behov att gulla med. Många av oss blir upprörda då vi ser dokumentärer från djurtransporter och hur djur behandlas illa. Varje dag dödas 15 000 kycklingar på svenska kläckerier, genom att malas ner levande. Sorteringen och nermalningen är brutal. Var tionde sekund skickas en gris in i slakteriernas gaskammare; gas gör ont att andas in och ger kvävningskänslor. I samband med transporter till slakterierna skadas och självdör varje år över 150 000 djur i Sverige. En broiler är helt enkelt en gödkyckling och deras ben kan inte bära upp deras tunga kroppar. Vid en svensk undersökning visade det sig att endast 1/3 av broilerkycklingarna som skulle slaktas var friska. Kött som vi äter kommer oftast från djur som hålls industriellt för att producera varor i butiken och dödas på löpande band. Det är vad vi får när vi stänger av vår empati och betraktar andra levande varelser som produkter. Därtill slänger handeln nio miljoner kilo ätbart kött årligen. Djurhållningen ligger i den absoluta toppen av de mänskliga aktiviteter som mest driver fram problem (skogsskövling, förlust av biologisk mångfald, förstörelse av jordbruksmark, övergödning, förstörelse av vattenresurser, överkonsumtion av vattenresurser, luftföroreningar och klimatförändringar). Kostnaderna skjuter vi i rika länder på framtida skattebetalare och fattigare länder. Djurhållningen leder till sjukdomar som galna kosjukan, fågelinfluensan och svininfluensan. Köttkonsumtionen leder bland annat till en kraftigt ökad diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och cancer. Att äta kött är med andra ord naivt eller trångsynt, men fullkomligt omodernt. Lösningen är enkel: minska köttkonsumtionen.

Djurplågeri är ett brott i Sverige. Men... det gäller inte slakterier; stressen hos djuren, över hur de behandlas, ligger som ett oroligt knaster i luften. Det är omöjligt att inte identifiera sig med djuren och tyda de blickar man möter i olika väntbås. De har förstått precis allting. Slaktavfall är de delar som blir över när man har tagit tillvara önskade delar av en slaktad kropp. Avfallet kan bli råvara vid annan tillverkning, t ex djurfoder. Föreställ er om vi maldes ner när vi dött (det vore verkligt ekologiskt och ekonomiskt) för att återanvända människoavfallet som strössel över grytan. Vi består av kött. Vi, alltså alla människor och djur. Om vi skar bort ett stycke kött från var och en av oss, människor och djur, och placerade för betraktande; vissa har haft två eller fyra ben i livet, men det syns inte på köttet. Människan har en särställning. Vi har möjlighet att välja att göra gott eller ont. Vår förmåga att planera och analysera innebär att vi har ett ansvar för våra medvarelser. Alla som haft en nära relation till ett annat djur vet att även de känner glädje och sorg. Det är rimligt att tänka sig att de vill slippa lidande. Ett argument som ofta förs fram är att vi är smartare, men det är inte sant. Alla människor är inte smartare än alla djur.

Den sommaren hade vi varit osams. Blåmärkena på låren satt kvar länge, liksom doften på handskarna som jag kliat honom i nacken med när vi var sams igen. När grannen skulle "göra sig av med familjen" togs de till oss medan vi försökte finna ett nytt hem. Jag stod i fönstret och bevittnade en slakt. Solen sken denna sista sommar, det var en vacker dag och på ängen stod fyra vuxna personer med en stor getabock. En ganska värdig död för ett djur kunde man tycka, men han var knappast oberörd innan dödsögonblicket. Bredvid låg den döda hustrun med deras två ungar.

"Snubblar över getens horn - slår i pannan - jaha död!"

ur alla lever alla dör.

Marja-leena Sillanpää.

Djurens Rätt arbetar för ett samhälle som ser till alla individers intressen och därmed inte förtrycker djur.

www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt

2010-11-21 @ 16:06:41 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Big Sur - bok

Jack Kerouac

Big Sur (1962) 2010

Bakhåll

"...stönar efter ett nytt fylleslag, genom att supa mig redlös, raglade jag full, ett hejdlöst supande på varje berömd bar, bjuder alla på ett glas, omgiven av flaskor, supa en vecka i stan, bakfylle-Frisco, med flaskor i nävarna, kom ut och sup, fulla besökare som spyr, full praktiskt taget hela tiden, vaknar full, ljudet av gamla fyllon, utströdd röra av flaskor, tomma portvinspavor, berusad, bälgar i sig, söp med kompisarna, fyllemardrömmar, går över gatan för att supa, bara supa, ska supa mig full, tusentals vilda fester, drack efter tre veckors fyllefester, några stora fyllefester, ett par öl, bli full, vild jättefylla, den bästa whiskyn direkt ur flaskan, dubbla bourbon och ginger ale, att supa, groggen, min drink, beställer två till, sup, suput, fester, flaskor, krossa flaskorna, galen när jag dricker, flaskor, fylla, brass och hela paketet, flaskan, en meskalintablett, två jointar, två ciggar marijuana, en styrketår, en flaska, döfull på ett golv, super igen, sedan dricker vi, fortsätter dricka, döfull på golvet, ljud från flaskor, tvålitersflaska tokajer, kvinnor och sprit, flaskorna och vin, dricka vid baren, en full författare, manhattans och martinis, dubbla bourbons, alla super, man blir full, ett par drinkar till, en ny fylla, fortsätta festandet, drickandet ger ingen effekt, håller om flaskan igen, en flaska och solglasögon, en god pernod-martini, en svälj ur sista flaskan, stönar full på golvet, dricker sherry, full, full, full...".

Det här är ord som handlar om drickande ur boken Big Sur, fram till sidan 80. Det är alltså ytterligare 108 sidor kvar och listan kan fortsätta på liknande sätt. Kanske är jag överkänslig för att min far var helgalkoholist, visserligen rätt oförarglig (det gav mig ändå några tråkiga minnen). Kanske måste man någon gång ha lockats av något liknande själv för att förstå dessa storheter som romantiserar drogmissbruket fullt ut (då är det försent för min del). Kanske har jag inte läst tillräckligt många i genren för att förstå tjuskraften (jag har betat av några William S. Burroughs och är mätt nu). Kort sagt fick jag inga kickar av att läsa Big Sur, utan blev bara understimulerad både innehållsmässigt och språkligt.

Men ändå...

Jack Kerouac dog 47 år gammal (1969).

Han debuterade 1950 med romanen The town & the city. Han var företrädare för Beatgenerationen (Burroughs räknas som en av skaparna av den så kallade beatniklitteraturen). Beatnik uppstod i bohemiska miljöer i New York och San Francisco under 50-60 talen. Till rörelsen hörde författare med en antiakademisk, experimenterande och frihetsälskande hållning. Kerouac skrev On the road 1957 (På drift 1959) som är hans mest uppmärksammade bok. Den skildrar unga som försöker uppnå frihet genom droger, sex och musik som en slags "road mowie". Hans livsstil har varit en stor förebild för många andra författare och konstutövare. Adlibris beskriver Big Sur som den roman av Kerouac som går djupast ner i självavslöjandet av hans egen personlighet, myten och alkoholisten Kerouac:

"Det är en av världslitteraturens mest skakande och mest lysande spritskildringar, skriven av ett författargeni som befinner sig mitt i spritdemonens dödsomfamning, insnärjd i okontrollerbara paranoida ideer, riden av delirium tremens, kämpande för att behålla sitt förstånd, kämpande för att behålla sina bilder, sina minnen, sina tankar, sin själ, kämpande för sitt liv."

Trots den här typen av lovord av Big Sur, har jag svårt att ta till mig Jack Kerouacs berättelse. Okej, jag vet att vem som helst kan lockas till att berusa sig på olika vis och att det kan gå över styr när berusningen övergår i något självdestruktivt. Man förstår att det säkert var härliga tider på den tiden; männen var fria och kvinnorna var sugna och musiken var ärligt svettig och drogerna fanns tillgängliga, men att det också kunde visa sig funka si så där i längden och istället bli ett hårt liv att leva.

Vi kanske trots allt kan längta till den där stuggrejen; att sticka iväg ensam till ett ensligt hus, storheten i att stå och glo ut i havet och bli kompis med en åsna och fåglar. Men det är mest tröttsamt att läsa om den där flykten från "allt", hur kultförklarad den än har varit och kanske fortfarande är i dag? Jag är inte den rätta att bedömma den här typen av litteratur, för jag är inte manad att fylla den tid som jag har kvar (kanske bara 2 år om jag dör lika tidigt som Jack Kerouac) med drogromantik varvat med romantiska naturskildringar i en form av gudstro från ett deliriumperspektiv.

Den största behållningen med Big Sur är efterordet! Christian Ekvall har gjort en grundlig research som äntligen i alla fall stimulerar min läsning.

Marja-leena Sillanpää.

2010-11-20 @ 10:07:33 Permalink recensioner Kommentarer (1) Trackbacks ()

Fläckmannen - arkiv

Fläckmannen kan vid första kontakten verka enbart torr, men genast visar det sig vara i positiv bemärkelse. Fläckmannens arkiv består av fläckar (naturligtvis) men också mer än så.

Förra vintern, när jag var på väg till Egypten, fick jag ett ovanligt meddelande;

”Min glädje skulle vara omätbar om egyptenfararen ville ta ett uppdrag å redaktionens vägnar: om du skulle finna något av följande att bärga hem till arkivet: papyrusväv, buffelhudbit, rosa sandsten, mumielindor (det finns säkert små souvenirpack föreställer jag mig). Dessutom behöver arkivsamlingen med höga världskända byggnader en (souvenir) pyramid. Det räcker om den är 4 - 5 centimeter hög, den får gärna vara i plast, vilken färg som helst. Jag betalar nästan vadsomhelst för en sån. Om du hittar nåt (billigt) av ovanstående får du pengar sen!

Mer: i London finns ett hus som tillhörde en arkitekt som samlade saker. Han hade även katakomber där en påhittad medeltida munk eller om det var riddare "bodde". Arkitekten köpte och tillverkade saker till munken. Nu är allt ett museum. Det känns fint att du skall vara i samma stad som detta museum. Om du skulle se en fin fläck och fota, kanske en plastsouvenir av big ben till manfreds samlig världskända höga byggnader. Jag bjuder dig på vadsomhelst. Paté kanske. Stor kram god jul vi ses /redaktionen”

En pyramid var ganska lätt att skaffa av en försäljare vid vägen, men ett år senare har den börjat vittra sönder (dessutom är det osäkert om miniatyrpyramiden är tillräckligt hög; bara 2cm). Den rosa sanden var också lätt att finna, då det visade sig att hotellet låg nära The Small Red Beach (en vänstrand till Red Beach på Santorini) och papayrus fanns i precis alla traditionella souvenirbutiker (med eller utan skrift på egyptisk arabiska). Ett litet stycke mumielinda knyckte jag helt sonika från en obetydlig mumie på Egyptiska Museet i Kairo, men som vegetarian var det däremot omöjligt att söka efter buffelhud (tyvärr). Fläckmannen önskade även en fläck från min resa till London. Det var till synes ett enkelt uppdrag; fläckar finns överallt. Men till Fläckmannen kan det inte vara vilken fläck som helst från vilken pub som helst och jag drabbades av den blinda fläcken! Som framgår av namnet ser man inget i denna del av synfältet. Man märker normalt inte att man har en blind fläck. När bägge ögonen är öppna kan information från det ena ögat täcka upp bristen i det andra. Tittar man bara med ett öga är det som om hjärnan fyller ut tomrummet från närliggande områden så att man inte lägger märke till att en del av bilden saknas. Med följande experiment kan du hitta din blinda fläck:

▪ Lägg ett mynt på ett bord.

▪ Stå upp och titta rakt ner på myntet med endast höger öga.

▪ Sätt pekfingret på bordet cirka 20 cm till vänster om myntet.

▪ Rikta blicken mot pekfingernageln och rör fingret sakta åt olika håll, främst rakt i sidled bort från myntet. Genom att flytta pekfingret kan du få en uppfattning om hur stor blinda fläcken är.

I London fotograferade jag slutligen en fläck på en bänk från The Postman´s Park som enligt mig själv var värdig nog för arkivet (se bilden). Min korrespondens med Fläckmannen sker via den person som tillhandahåller arkivet. Den som skapar ett arkiv kallas arkivbildare. Arkiv skapas vanligen som en integrerad del av en persons ordinarie verksamhet. Lagar och förordningar kan föreskriva att handlingar måste sparas i viss utsträckning under en viss tid, men därutöver anger arkivbildaren vad som ska gälla. Innehållet i Fläckmannens arkiv är ofta konkreta beskrivningar och torrheten kan övergå till något mer poetiskt:

”Får mig att tänka på fläckar: - hemliga saker - halvgenomskinliga saker - när nån tänker på mig och jag inte vet vem det är.

Påminner om fläckar: * tid * errosion * okända faktorer”

Min favorittext hittills är Yrkeskostym, 14 oktober 1994, fast egentligen är det svårt att rangordna Fläckmannens arkiv. Det är helheten som är märkligt spännande, för att inget till synes märkvärdigt händer.

Jag tänker att fler behöver Fläckmannen i sin tillvaro www.flackmannen.se. Jag vill samtidigt påminna om Sir John Soane´s Museum i London (där dörröppningarna är höga och smala; skräddarsydda efter Sir Johns mått!). www.soane.org.

Marja-leena Sillanpää.

* Fläckmannen bör icke förväxlas med Anders Fläckman i Gävle (som verkar torr, men tråkig): Alla organisationer behöver utvecklas och alla har sin orsak till det behovet. Genomförandet av utvecklingsfasen kan se olika ut från fall till fall men kännetecknas av stor delaktighet och en tydlig kommunikationsstrategi. Ett organiskt arbetssätt kan användas som stöd och för att få ett gemensamt "tänk" (www.flackmankonsult.se).

2010-11-14 @ 13:36:29 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

frankfurt - café

café frankfurt på Pipersgatan 27

Ett café (konditori eller cafeteria) var från början en inrättning som serverade kaffe med kaffebröd. café frankfurt gör det. Kaffebröd får oss säkert fortfarande att tänka på klassiska bakelser, kanelbullar, småkakor, biskvier, semlor och maränger med rostade mandelflarn. Allt det finns inte på café frankfurt, men gå ändå dit och beställ något mycket mycket godare! Koncentrera dig exempelvis på det smarrigaste kaffet som erbjuds till ett surdegsbröd med enkla och smakrika pålägg. Det här är dessutom ett osedvanligt trivsamt och okonstlat café. Det har vi Hanna, som äger stället, att tacka för.

Att träffas på en fika eller att sitta ensam på ett café kan ge olika nostalgiska stämningar. Till vissa caféer vill vi återvända regelbundet, medan andra faller i glömska trots att fikat smakade bra. Att välja ut ett favoritcafé är ingen enkel sak; det finns ganska många fikaställen runt jorden som gjort minnesvärda intryck.

I Ungern… stora svala salar med tunga heltäckande draperier för fönstren, bakelserna kompakta och söta. I Egypten… överraskande nog den godaste Tiramisun, blånande lysrörbelysning med solen gassande utanför. I Paris… naturligtvis croissanter till starkt kaffe på uteserveringar, alltså direkt på trottoaren med biltrafiken. I Riga… återvänder till samma café i hörnet med milt citronte i glaskoppar till stekt potatis och ägg. I Finland… närapå salta bakverk toppade med sliskig sylt, på kahvilassa njuter man mest av språket, gråtnostalgiskt. I Wien... sagolik apfelstrudel på Freud-cafét, med näsborrarna svidande av mögeldoften. I Beijing... totalt smakbefriade smörkrämstårtor med de vackraste dekorationer, konstfulla svanar handgjorda av körsbär. I London... a nice cup of coffee med scones i Balham, efter en vinterdag på kyrkogårdar. I Berlin... återvänder till samma ställe ”dagenefter” gärna med de Berlin-bosatta vännerna eller en ensam frukost på Morena i Kreuzberg. Och så Stockholm...

det finns stillsamma caféer där man vill sitta ensam och det måste så få förbli. Det finns andra som funkar intimt för enskilda samtal; KAFFE för Grandiamöten och Petit France när man vill få ett ögonblick i Paris. Tidigare kunde man ses i större gäng, hänga i timmar på det redan legendariska Café Edenborg i Gamla stan, vilket inte gör sig möjligt längre. Men så finns det trots allt ett ställe som funkar för alla, precis alla slags behov och tillfällen; café frankfurt.

Frankfurt är en metropol i Europas hjärta präglat av spännande motsatser, av traditionellt och modernt, nöjen och kultur, livlig samvaro varvat med lugna tankar. café frankfurt i Stockholm är just allt det där.

Marja-leena Sillanpää.

2010-11-09 @ 11:19:20 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Underjordiska timmar - roman

Författare: Delphine de Vigan

Titel: Underjordiska timmar (2010)

Originaltitel: Les heures souterraines (2009)

sekwa förlag

Mathilde vet inte om hon fortfarande befinner sig i drömmen eller i dagen som gryr. Den där dagen i slutet av september hade något skett under loppet av tio minuter. Då hade en tyst och obeveklig mekanism satts i rörelse och den skulle inte avstanna förrän hon var helt knäckt. Klockan är fyra på morgonen och tjugonde maj hänger kvar som ett vagt löfte ovanför avgrunden. Det är idag.

En kväll var det nära att Thibault svarade att han helst ville hålla sig i balkongräcket och vråla tills han tappar andan. Han är för känslig, för tunnhudad, för känslosam. Inte tillräckligt elegant, inte tillräckligt gåtfull, men den tjugonde maj verkar vara ett bra datum, det låter bra.

Dessa två lever sina liv i en oroväckande tillvaro. De lever utan beröringspunkter eller ens vetskap om varandra. Den tjugonde maj får vi följa dem parallellt.

Underjordiska timmar handlar om det som sker under jorden dvs under huden på oss, i hjärnan eller var det sitter, det som förblir hemligt för omgivningen. Alla undviker att se vad som sakta sker och det fortsätter som osynliga slag under bältet. Det som inte syns på oss när vi upprätthåller ett normalt dagsmönster, fast precis allt har rämnat sedan lång tid. Underjordiska timmar blir aldrig smetig; den håller sig avskalad, behåller en allmänmänsklig tankebana. Delphine de Vigan skriver så att läsaren utan omsvep kan känna hur man borde känna sig, tänka hur hjärnan skulle försöka tänka rationellt, i en liknande situation. Det går nämligen snabbt att identifiera sig med särskilt Mathilde, hennes envisa hopp om att det ska gå över, att det visar sig vara en dålig dröm eller ett missförstånd. Att det inte har med henne att göra, att hon står över sånt här. Som med den suraste kassörskan i universum som fanns på Konsum i Hornstull, som det till och med pratades om på bussen. Jag tänkte ofta att den kassörskan kan inte må bra och på så vis undgick jag att låta hennes surhet påverka mig. Som med den egensinnige eleven på konstskolan som berättade att det inte var eleverna som mobbade, utan lärararna! Jag kände mig bedrövad, den där känslan av att slå armarna om tomheten – en död gest. Det finns utrymme för medkänsla när man känner igen sig i den andre, för man är medveten om att allt som händer andra också kan drabba en själv.

Stämningen är påtaglig i Underjordiska timmar, som med en film sitter jag helt lugn i biosätet med en ökande puls. Det är en ren obehagskänsla, utan minsta krusiduller, som i verkligheten. Jag får ett par filmiska bilder av Roy Andersson, fast utan hans grånande färger eller tragikomiska ton. Vi kan se det som väller upp, det som villar bort sig och det som går förlorat, helt utan ljudeffekter som ofta ska förstärka den obehagliga stämningen. Det obehagliga är tillräckligt obehagligt och tydliggörs i sin nakenhet. På film, särskilt om den vore amerikansk, skulle Mathilde visat sig i dörröppningen och tagit ett tillfälle till upprättelse med ett triumferande leende. Då skulle de här parallella liven dessutom få mötas den tjugonde maj. Men desperata människor träffas inte; i verkliga livet korsas deras vägar, snuddar kanske vid varandra. Oftast stöter de bort varandra, som samma poler på två magneter, två separat sjunkande skepp. Men det kommer en dag då man inte kan sjunka lägre; vi kan ju alla som bekant bli tokiga, men det är väl egentligen inget särskilt med det. Revanscher är nämligen ofta ganska odramatiska i verkliga livet.

Marja-leena Sillanpää.

Publicerad i Tidningen Kulturen 9 nov 2010.

http://www.tidningenkulturen.se/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/7588-litteratur-delphine-de-vigan--underjordiska-timmar-

2010-11-05 @ 00:14:59 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Helena Mutanen - utställning

Titel: Fragment

Plats: S.P.G på Kommendörsgatan 6

Tid: t o m 20 november

Hittills har Helena Mutanens skulpturer ofta varit förknippade med tunga material, fundamentala mänskliga frågor varvade med humoristiska inslag. Det här är ingen sanning, det handlar som så ofta eller alltid om betraktarens blick. För att ett skarpt seende skall komma till stånd fordras, förutom bildens inträffande på näthinnan, ett klart medium, näthinnans, synnervens och hjärnans integritet, tillräcklig belysning, samt att avståndet till föremålet är tillräckligt stort. Fragment är Helena Mutanens andra utställning hos S.P.G. Fragment är det samma som ett brottstycke, en spillra, en del och varje del i denna utställning är förankrad i tidigare verk av Helena Mutanen. En tung skulptur på en spiraltrappa har till exempel fått en ny och lättare skepnad på papper. Just den får mig att snudda vid M.C.Escher, men Helena Mutanens spiraltrappa upp eller ner är poetisk i form av en mystisk solfjäder.

Jag minns när jag första gången hörde talas om Helena Mutanen. Det var över tio år sedan och min professor Erik Dietman berättade att han fått en ovanlig inbjudan till en utställning. Om jag minns det hela riktigt var det unga konstnärer med beröringspunkter i konsten med en äldre; Erik Dietman var Helena Mutanens val och han var uppenbart smickrad.

Redan när jag stiger in på galleriet känner jag en slags lågmäld värme. Solen och jorden ger oss värme naturligt, men här inne finns en egenartad värmekälla som alstrar pyrande liv. Livet börjar på ett sätt och fortsätter med hjälp av våra hjärtan. Men här pågår liv också fryst i ett stilla myller och i avsaknaden av surret i ett getingbo och säkert under barken på stammen och inne i duken som liknar hud. Allt levande tillstånd eller en hel livstid i olika levnadskroppar, existens som stannat upp en stund under denna utställning så att vi får betrakta, närma oss och känna in i vår egen takt.

Ett tillstånd som kanske kan berätta om något underliggande som nästan tystnat, mikroskopiskt leverne i det stora trädet med en aktiv verksamhet som bromsat in. Pump är titlar på hjärtan som stannat i en stor mörk skugga. Och så benknota efter benknota, kanske väl mycket som ett serietecken på ben i kors, men det spelar egentligen ingen roll. Stämningen, eller värmen som jag kallar den, som finns på denna utställning är underliggande, det finns inget som hotar och Helena Mutanen visar oss detta med mjukhet som inger ett lugn. Det som ändå värker har blivit omsorgsfullt omslaget, varv efter varv. Det nya som jag ser det kanske är de inramade teckningarna som på samma gång är precisa och milda. Men det skulle lika gärna kunna vara den drömska sången i källaren som liksom sjungs in till sig själv.

Det sista jag ser när jag lämnar utställningen är det svarta, det där som droppat till två platta objekt. Då inser jag att mycket av det som Helena Mutanen visar här i verkligheten är fuktigt eller kletigt, men färgskalan och alla ytor är torra och sköna; till och med det befläckade golvet. Jag tänker osökt på mina egna orosmoln och ler i samförstånd ut på gatan igen.

Marja-leena Sillanpää.

2010-10-24 @ 17:27:38 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Pälsängel - kofta

Pälsänglarna ratar de billigaste och tjockaste ylleplaggen, de som vore lätta att laga utan att hålen märks. De finaste, det vill säga de tunnaste och dyraste favoriterna däremot… Det exklusivaste yllet, kashmir, är ull från getter som lever i kallt klimat. Namnet kommer av regionen Kashmir som ligger i norra Indien, men merparten av världens kashmir kommer idag från Inre Mongoliet. I Mongoliet köpte jag en mössa av kamelull. Den förädlade kamelullen är mycket lätt och uppskattas för sin gyllene glans och för sin varma känsla. En fullvuxen kamel producerar årligen omkring fem kg ull. Min mössa är verkligen lätt och varm, men den kliar medan kashmir är obeskrivligt lent. Den kashmir som har högst kvalitet är underull som kommer från getens hals. Inom kläder och mode utgör halsen ett intressant gränsområde mellan den klädda kroppen och det nakna ansiktet. Jag har länge särskilt önskat mig en halsduk i kashmir, men produktionen av kashmirull är ur ett miljöperspektiv inte helt oproblematisk; getterna sliter loss gräset med rötter och allt, vilket leder till att gräsmarker blir öken.

Jag har en tätstickad ullkofta sedan länge, som efter en tid visade sig vara perforerad med en mängd hål. Hålen är små, men inte obetydliga. Larver orsakar ätskador på yllesaker. Födan placeras i munhålan, käkarna öppnas och stängs för att krossa födan. När födan är tillräckligt sörjig pressas den ner med en vågrörelse med tungan i matstrupen. Där sker en sväljreflex, så att födan sedan trycks vidare till magsäcken. Denna procedur fortsätter tills födan är slut eller larven känner sig mätt. Man kan se på hålets form om det varit en mallarv eller en pälsängellarv; mallarven biter av många textilfibrer åt gången och skapar därigenom ludd runt hålet. Pälsängellarvens hål är däremot klart definierad. Hålen på min kofta var distinkta och uppenbarligen hade pälsänglar sett till att bli ordentligt mätta. Man kan antingen framhäva eller dölja vissa saker och när det gäller hål i kläder försöker man dölja ett hål så gott det går, som om de aldrig ens funnits. Om yllet är riktigt tunt är det nästan omöjligt att laga det snyggt och jag beslöt mig slutligen för att göra precis tvärt om. Kamouflage används både som skydd från att upptäckas och för att göra det svårare för en angripare att "fatta vad det är". Trender uppstår och skapas på ett flertal olika sätt. Ibland uppstår de hos individer som utan syfte att skapa en trend, gör något som blir uppmärksammat av andra. Koftan har väckt uppskattning genom åren (jag broderade noppor över hålen 2001). Färgglada klickar ligger som ett stänk, ett lågmält glitter, ett smått surr på en palett. Jag minns särskilt på en kräftskiva på Konstakademien att min kofta var ämne för uppmärksamhet.

Somliga tror att vi alla har en skyddsängel som vakar över oss dag som natt, och det är också en vanlig tro att man efter döden blir hämtad och ledsagad till himlen av änglar. Egentligen heter det inte ens pälsängel, men jag kommer att fortsätta att säga så.

Marja-leena Sillanpää.

2010-10-21 @ 22:55:49 Permalink recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg